Aftonbladet – 16 januari 1847, sida 2

man sagt mig, sir; ni har nu kallat mig vid mitt rätta namn — det är Varney, icke Dalibard. Ni har ingen rätt öfver mir, så säger åtminstone Tom Passmore, och hans far är advokat. Dalibard tog sin son hårdt i armen. Oaktadt den svåra smärta, han dervid kände, skrek dock icke gossen; han endast mumlade mellan tänderna: akta er! akta er! — eller skall min moders son hämnas hennes dödl Dalibard släppte sonens arm och studsade, liksom hade han fått ett slag vid örat. Gabriel skilde sig ifrån hans sida och passade på tillfället att fly; han stadnade likväl midt på gatan vid den af en dunkel lampa upplysta rännstenen; när han väl såg sig i säkerhet, nalkades han åter försigtigt och sade: — Jag vet, alt jag är blolt en pojke, men ni har gjort mig karl nog att sörja för mig sjelf. Mr. Varney, min morbror, skall ge mig uppehålle — så snart jag blifvit myndig, har gamle sir Mil-s sörjt för mig. Låt mig vara i fred — behandla mig sisom fri; och jag skall besöka er, hjelpa er, när ni behöfver mig — äfven hädanefter visa er lydnad — ja, följa era föreskrifter; ty jag vet, att ni är, — här gjorde han ett uppehåll — vatt ni är vis; men vill niåler göra mej till er slaf, så skall ni i mig blott finna en fiende. God natt nu! och kom ihåg, att en oäkta icke har någon faderl, Med dessa ord aflägsnade han s:g, skyndade nedåt gatan, vek af om hörnet och försvann. Dalibard stod orörlig ett par minuter; slutligen mumlade han: Nå, så må han gå då; han är farlig! — Hvilken son har någonsin gjort uppror emot sin far, om ock den värsta, och haft framgång i lifvet? — Han är lagom till galgmat! Men hvad angår det mig?) När Dalibard härnäst besökte Lucretia, var hans sätt förändradt: — den munterhet, han förut visat, var försvunnen och hade lemnat rum för ett slags melankoliskt medlidande; han inlät sig icke vidare i tal om hennes planer för framtiden, utan blickade ofta sorgset på henne, spratt slutligen upp och gick bort. Denna förindring tillskref hon i början ett nytt uppflammande af hans gamla passion; men hon hörde honom en gång med en ton af outsägligt med