Aftonbladet – 16 januari 1847, sida 1

LUCRETIA AF SIR EDWARD LYTTON BULWER. ) Försjunken i egoismen af sin passion, hvilket, såsom alltid är fallet med qvinnan, till och med den värsta, hade blifvit ökad genom de offer, den kostat henne, samt för öfrigt underblåstes af hennes starka ärelystnad, som redan begynte uppgöra planer och uppresa nya ställningar för att reparera det förflutnas kullstörtade murar, hade Lucretia ännu icke upptäckt, hvad som var så uppenbart för mr. Fieldens enkla och naturliga sinne. Att Mainwaring var allvarsam, tankfull och förströdd, tillskref hon allehast: hans sorg vid tanken på hennes förlust, och hans bekymmer i anledning af de sålunda ändrade utsigterna för hennes framtid; men vid sina bemödanden att trösta honom, vid sina försök att öfvertyga honom, det i England makt och storhet bestå ej allenast i gods och gårdar, — att på lifvets högre banor, som leda till ärans tempel, ledarne tillhöra kunskapens och förståndets aristokrati — röjde hon till den grad, ej en ädel täflingsanda och högsinnad sträfvan, utan listens, försåtets och intrigens mörka, samvetslösa, slingriga ärelystnad. att hon, i stället att känna sig tacksam och uppmuntrad, upprörd bäfvade tillbaka. Beledsagad och ledd af en ande, som han erkände vara starkare och kraftfullare, än hans egen — huru bevara sin själs renhet obofiäckad, sin heder okränkt? Redan kände han sig förnedrad. Hvad skulle icke då ske under den fortsatta, obemärkta pröfningen af ett husligt um gänge, hvilket så liknar vattendroppens dagliga stundliga fallande på stenen? hvad under då många strider emellan sanning och falskhet list och uppriktighet, som män — framför all ärelystne män — måste våga? hvilken änm ) Se Aftonbl. 4 1—11.