Aftonbladet – 15 januari 1847, sida 3

kunde bjuda mr. Mainwaring en liten förmö jgenhet, och hon trodde alla hinder nu var jundanröjda., Kors, så klarsynt du är! Hur kom du un Ider fund med hennes tankar? Genom min egen dårskap — min egen o betänksamma dårskap, suckade mr. Fielder Jag, som icke kunde ana, att mr. Mainwarin under tiden knutit förbindelse med Lucretia och misstänkte, huru det var fatt med Susan nas arma lilla hjerta, råkade att på skämt — Gud förlåte mig det! — yttra, hvad Willian hade sagt; då rodnade det kära barnet, och kysste mig, och — hvad händer! — ett pa dagar efter sedan det var afgjordt, att vi skull fara till London, underrättade mig Lucretia med sin kalla artighet, att hon sjelf skulle gitt: sig med Mainwaring, så snart sorgliden vor förbi.x t ,Stackars, stackars beskedliga Susanna! Susanna uppförde sig som en engel; hor emottog underrättelsen derom med lugn, och jag är viss, atthon bad af allt sitt hjerta, at! de båda måtte bli lyckliga. Ja, det gjorde hon säkert. Men hvad är att göra? Nu begriper jag allt. Bevars! det var en bedröflig sak. Mrs. Ficlden upptog nu helt tankspridd saxen ifrån golfvet. Hennes styrka svek henne ej förr, än vi kommo hit till staden och mr. Mainwaring började att. besöka Lucretia. Det är också en svår syn för henne att uthärda: jag skulle aldrig kunna det, min gubbe. Om jag fått se dig gå till en annan — så vet jag ej, hvad jag skulle hafva gjort! Men hvilken listig skurk den der Mainwaring måtte varaly Nej, det är han icke; ty, Om du märkt, ser han sjelf mycket mer bedröfvad ut, än Susanna. Han har på något sätt blifvit snärjd, var säker på det. Kanske har ban öfvergifvit Susanna, a! misslröstan om att få henne; och miss Clavering, fastän högdragen, är onekligen en ganska öfverlägsen ung dam; äfven vågar jag påstå, att det är först nu, då han fått tillfälle att se dem tillsammans och jemföra dem, som han inser, hvilken skatt han förlorat. Nå, hvad är