Aftonbladet – 15 januari 1847, sida 1

tändt ljuset, för att skrifva — han satt der tyst som en ande. Tjenaren stirrade liksom hade han sett ett spöke; sir Miles orörlighet skrämde honom; han satt i en karmstol i tillbakalutad ställning. I förskräckels:n sprang betjenten upp, steg: bort till sin herre, tog hans hand: den var kall och föll tung tillbaka — sir Miles hade varit död i flera timmar. Pennan låg på golfvet, såsom den fallit ur hans hand — brefvet på bordet var knappt börjadt; det lydde så: Å Lueretia! Du må icke återvända till mitt hus vidare. Du är fri, såsom vore jag död: men jag vill vara rättvis. Gifve Gud, att jag varit det emot din moder — min syster! Men jag är gammal nu, såsom du selfsäger, och — Den som blickat in i detta arma, stolta hjerta, i det ögonblick, då handen stelnade för alltid, skulle der kunnat läsa hvad som felades 1 brefvet. Han skulle der sett en svår strid, för att öfvervinna motviljan att skritva till den falska och förnedrade; dernäst såret af otacksamhetens giftiga styng — tanken på den korta återstående lifstid, som dock missunnades honom — längtan efter grafvens lugn — vidare, den stolta segern öfver förtrytelsen — beslutet alt öfva rättvisa — ytterligare den bittra samvetsförebråelsen öfver, att han för ett så ringa fel skjutit ifrån sig systern och den tröst han måhända skulle funnit genom hennes fromsinta, fvergilna barn, en tröst, den han så envist förnekat sig — ändtligen öfventygelsen om alltings vansklighet och fåfinglighet på jorden — blicken på framtiden, med den isande känslan a! ölvertygelsen, att all kärlek der var borta — att han aldrig mera kunde hysa förtroende till någon — att han var för garomal att öppna sitt hjerta för nya förbindelser — och sist, alla dessa olika tankar sammansmältande till en — i samma ögonblick som dödens hand afslet lifstråden. Då rar. Parchmount med mera rörelse, är