tias bref bade tydt på afsigter och planer hos Dalibard. Det kunde vara orättvist, det kunde vara otacksamt; men han kände sig illa till mods vid tankan uppå, att hon utgjorde skotttaflan för dessa planer och stämplingar. Provengalens släta ansigte antog för häns ögon ett lågt uttryck; ja, han tyckte att sjelfva lakejerna gålvo akt på hans steg, liksom räknade de, huru många ännu återstodo till hans graf! — Derföre bröt han raskt upp och, med en skakning på huvudet samt ett kort föregifvande om affärer i London, steg han i sin vagn — sin samla tunga ungkarls-resvagn — och befallde skju:sgossen köra fort, fort, D:, när han kände sig allena — helt allena — och slottets portar slötos bakom honom, då gned han händerna med en skolpojkes glädtighet och småiskrattade högt, i känslan icke blott af sin vunna säkerhet, utan ock af sin fiffighet, liksom hade han gjort någonting ofantligt klyftigt och klokt. När han sålunda välbehållen befann sig i sitt gamla välbekanta hotell och i samma rum, som fordom, då han återvände frisk och glad från Weymouths hafsvindar och Paris töcken, då tyckte han sig ännu en gång skaka hand med sin ungdom. Alderdom och lamhet, slagattacker och bedrägeri: allt var för ögonhlicket slömdt. Och när, altsom hänförelsen lade sig, dessa grymma spöken kommo tillbaka i hans tankar, funno de sitt offer stålsatt, rustadt med stolt, trotsig panna och upplyftadt hufvud, stående vid den härd, hvars gästvänliga skydd han säldade med en guint per dag. Han kände innu, att han hade rikedom och makt — att en rörelse af hans hand kunde böja eller höja — att han vid grafvens rand vär beväpnad med svärdet och våigskålen till straff eller belöning. Den putsade uppassaren inträdde och anmiälde m:r Parchmount.