äfven Dash reste sig, afvundsjuk, och sprang — icke särdeles fort, ty Dash var gammal — till hans knän och slickade hans nedhängande hand. Man prisar hundens trohet; det är en gammal slentrian, men ingen vet hvad en hund är, utom den, som af menniskor blifvit bedragen; han vet alt värdera denna trohjertade uppsyn, dessa upprigtiga smekningar, detta vänliga gnällande. En hund är linglifvad, om han lefver tio år — en kort bana för trohet och tillgifvenhet!... Nu, då sir Miles kände, att han icke var öfvergifven — då hans blick mötte dessa fyra kärleksfulla ögon, fästade på honom med den sällsamma tankfullhet, hundens blickar stundom antaga, du han ser oss bekymrade — då flög en för en känslig man högst besynnerlig tanke genom den gamles själ: en tanke, som bältre in hela sidor, tolkade djupet af det plötsliga menniskohat, som gjorde hela den omgivande verlden svart för hans syn. När jag är död — lydde denna t.nke — finns väl då ett enda menskligt väsen, åt hvilket jag kan förtro vården om den gamle mannens hundar?) Så — slutom scenen! VI. Föl ande dag, eller snarare följande afton, salt sir Miles S:t John framiför sin orörda kycklingsstek; satt ensam, och uppfylld af en viss undran öfver sig sjelf, i ett stort beqvämligt rum i sitt gamla hotell, Hanover-square; — ja, han hade flytt. — Läsare! har du smakat behaget af att hafva flytt undan ett hem, der trefnaden är förstörd, der misstroendet lurar från hvarje vrå! — Förgäfves hade Dalibard sökt aräda honom, förespeglat faror och slutligen bedt att ålminstone få åtfölja honom. Med undantag af sina hundar och sin gamla tjenare — hvilken i sin kärleksfulla trohet var alltför lik en hund, för att räknas bland bipederna — ville icke sir Miles hafva med sig ett enda ansigte från Laughton, minst Dalibards. Lucre