föra flera bevis från sista riksmöte och för vin Isten. ar komministrarnas uppträdande dervid. Litet är visserligen detta: men litet är alltid bältre än intet. Hvad man ägt att åberopa om falla de stit, som hafva antal, att sådant bär läg — och dessa stift äro åtminstone nio — vågar men icke en gång gissningsvis omorda. Troligtvis hade det dock varit något. Men hvad insänd. dristar säga och egentligen åsyftar härmed, är detta: Upp, . mine bröder! bide nära och fjerran, att vid kommande riksmöten, på sätt grundlagen medgi:;ver, mera allmänt draga strå till den stora riksstacken, h. e. genom egna kommi!terade visa, alt ock vi äro män i staten! Säge ingen af oss: det lönar sig ickel Detta är i alla afseehden en paradox. Långsamt eller fort, nu eller framdeles — ,det lönar sig dockn. Ofvannämnda nota bene, flutet ur en penna inom erkestiftet, hade der ingen annan följd, än att vederbörande sattes i rörelse. Rörelsen skedde dock så finurligt, att saken, som åsyftades, gick kräftgången. Hvadan detta, månn tro? Jo, vi bondkapellaner tillspordes, om vi önskade bestå oss riksdagsman för egen räkning? Derpå svarade vi plus pluraliter: ja; men A. tillade: 2 riksdaler banko i dagtraktamente bör vara hjelpligt; B. 2 rår 46 sk. bör räcka till; C. 2: 32 kan vara tillständigt;: D. 3 rdr är ej för mycket; E. 3: 46 är hvarken för litet eller för myeket, utan — lagom. A. funderade, om icke arfvodet skulle utgå efter lägenheternas klassifikation; B. om ej efter enkehjelps-tariffen; C. tyckte lika med A. och D. lika med B. En babyglonisk förbistring — alldeles sådan, som vederbörande tyckte om. En ny fråga utgick, med tillsägelse: syara blott ja eller ej; det andra angår oss icke, mente man förmodligen. Under tiden hviskade F. till sin komminister: det lönar sig icke; G. till sin: det lönar sig icke — och så hela alfabetet igenom, åtminstone fyra eller fem gånger, och det lönade sig; ty nu svarades .pluraliter nej, och dermed var man in salrvo den gången. Sägen, mine bröder! skall man på samma sätt komma in salvo nästa gång? Insänd. menar att vi säge: nej. Vi önske — om ock blott två eller tre yttra denna önskan, sak samma — och insänd. tror. att vederbörande på dennå önskan äro pligtige att kalla oss till val af fullmäktig på samma gång, som herrar pastorer kallas till val af sina. Grundlagen säger väl: i bändelse de det åstunda; men huru lättare utröna denna åstundan, än derigenom, att val anställes, då pluraliteten bestämmer antingen eller icke. Mcn — också insänd. nödgas ofta begagna detta gemena ord — men riksdagsarfvyodet — huru komma till rätta dermed? Insänd. vet väl, att detta är kardinalknuten. Om tillgång till förr nämnda nota bence funnes, skulle kalkylen uppgöras i enlighet dermed. Man minnes det ej — det minnes man dock, att ett förslag der gjordes, som på lättaste vägen ledde till målet. Det föreslog fördelning af riksdagskontingenten efter klassifikationen och brydde sig icke om enkehjelps-tariffen. Skall man lägga den sednare till grund, erfordras specifikation för hvar och en särskildt, och huru komma till rätta dermed? Lägger man åter den förra till basis, vet en och hvar genast och i det närmaste hvad dess frid tillhörer. I denna händelse kommer visserligen alla inom samma klass, att skäras öfver en kam; men — återigen ett men — insänd., som innehar ett bland de sämsta brödstyckena inom sin klass, tvekar ingalunda, att föredraga detta förslag, helst han, så arm han än är, ickr lärt, eller ens vill lära sig, att knussla på en tolfskilling mer eller mindre inom qvartalet. Vi hafva sett, att komministrarne inom Hernösands stift rört på sig. Deras antal är icke hälften så stort som vårt (komministraturerne inom H. stift äro 64 — inom Upsala dito 453). Nog vet insänd. att allt slags dylikt xmuvemang anses för synd inom erkestiftet — han kan dock icke i ty fall råda sina confratres att låta bli synda. Med dubbelt pre i afseende på antal cch med fullt pre i afseende på stiftsrangen, anser han det vara skam, att nödgas sätta j one i afseende på vilja att gå framåt. — Nota bere-författaren synes nu hafva tagit sin hand från republiken. Kanske har han fått snus, och, om så är, tycker han sig måhända ha skäl nog att säga: det lönar sw iska: ty det slags snus, som här menas, är det icke stort 14 t med. Imedlertid bör han, som först morgnade sig i detta hänseende, af hvad redan skedt är, så litet det ock i sjelfva verket må vara, hemta anledning att instämma i insändarens sats: det lönar sig tock. —1t— 21 Dec. 46. 1 A..a. 2 Också komminister i erkestiftet.