ville tårarna droppa derpå. Han reste sig vacklande upp, gick till fönstret, och såg de ståtliga rådjurens skockar på afstånd, såg kyrkspiran, som reste sig öfver hans förfäders familjegraf, och hans mod sjönk allt djupare och djupare, i det han mumlade: Fåfängliga stolthet! stolthet! Derefter smög han till dörren, riglade densamma, satte sig derefter beslutsamt, liksom en illa sårad menniska till en svår operation, och läste brefvet. Himlen styrke dig, gamle man! du måste nu genomgå det bittraste prof, som heder och kärlek någonsin kunna få röna: husligt förräderi! När makan lyfter sin fräcka panna och oförsynt yppar sin brottslighet; när barnet sliter alla band och med hög röst skryter öfver sin ohörsamhet, då kan mannen uppresa sig emot en sådan djerfhet, och beväpna sig emot det onda; angriparens visir är åtminstone öppet, och han vet hvarifrån dråpslaget kommer. Men, när den bittraste fiende, som ödet kan beväpna mot en man, döljer sig under vänliga ord och ömma kyssar; när trolöshetens demon tränger fram igenom hans hjertas trygga tillförsigt och visar honom en fiendes ansigte — då det bröst, mot hviiket han lutade sig för att finna tröst och hugsvalelse, stämplar till hans undergång — då han finner, att den varelse, som dag efter dag smält tillsammans med hans egen, varit blott en lögn, en teatergrimas, då erfar han, icke sorgens mildrande eller raseriets lättande känslor, utan en srämelse, som krossar, en förtvillan, som bränner, en fasa, som förstenar. Hjertat blöder icke, tårarne rinna icke, såsom de smärtor, vid hvilka menskligheten är van; det är såsom om någonting ovanligt, onaturligt hade händt; någonting vidunderligt, utom all föreställning, allt förutseende; ty förrädaren i hemmet är en varelse, som står utom de-vanliga brottslingårnas krets, Missdådaren fruktar icke sina,oskyldiga barn; han lägger trygg sitt fogelfria hufvud