Miles åt Gabriel, samt bad honom följa sig till sitt rum. Då de inträdt der, och sedan betjeningen var aflägsnad, sade hon: Du vet då, hvem som skref detta bref? Har du varit invigd i hemligheten, rörande denna korrespondens? Tala sanning, barn, det skall icke skada dig. Ack, sir Miles! ropade Gabriel lifligt, jag vet ingenting alls om detta; då jag såg min beskedliga miss ELucretias stil, kände jag, Gud vet huru det kom till, att både ni och hon skulle finna er besvärade, ifall alla i sällskapet gjort samma upptäckt som jag, hvilket säkert skulle händt, om brefvet gått ur hand i hand, emedan säkert någon, liksom jag, skulle kännt igen stilen, och derföre sade jag, utan besinning, det första, som kom mig i hufvudet. Du — du har gjort både min systerdotter och mig en stor tenst,, sade baroneten med sväfvande röst; derpå tillade han med ett tvunget och sjukligt leende: Något spratt af den nyckfulla ELucreti?, förmodar jag, hon skall ha sig en dugtig lexa för det. Nämn imedlertid ingenting härom för någon. Nej bevars, sir!) Farväl då, kära Gabriel!, Och den der gossen räddade min systerdotters. namn — min moders barnbarns! O, min Gud, detta är bittert! — och det på mina gamla dagar! — Han lutade hufvudet emot sina händer och tårarne qvällde fram mellan hans fingrar. Det dröjde länge, innan han hade mod att läsa brefvet, ehuru han visst icke anade all den smärta, det skulle kosta honom. Det var det första bref med utanskrift till en annan, än honom sjelf; som han någonsin brutit. Äfven denna erinring för dröjde den gamle hederlige mannens rörelser; men hans pligt var klar och tydlig, såsom ättens målsman och sin systerdotters vårdare. Tre gånger torkade han sina glasögon; ändock voro de dunkla, ändock