Aftonbladet – 14 januari 1847, sida 1

LUCRETIA AF SIR EDWARD LYTTON BULWER.) V. HUSLIGT FÖRRÄDERI. Provencalen tog brefvet ur sonens hand, oci såg på honom med gillande, halft vänlig, half ironisk min, Mon fils, sade han, i det har sakta klappade gossen på hufvudet, hyvarför skulle icke vi vara vänner? Vi behöfva hvar. andra; vi hafva en stark fiende, verlden, ati bekämpa. Icke, om ni är ägare af detta ställe. Väl svaradt, nej, då hafve vi verlden pi vår sida, och hafva endast skälmar och fattig: att bekämpa Med en lugn åtbörd afskedade han derpå sin son, och granskade brefvet långsamt. Hans vanligtvis tröga puls slog hastigare, och hans läppar sammanpressades hårdt med en bitter känsla af svarisjuka bäfvade han för innehållet; liksom ett ljus i ett hvalf, der luften är förskämd, brinner flämtande och svagt, så sänkte sig ock kärleken ned i detta ohyggliga bröst, belyste dess hemska natt obh k ämpade med dess förderfliga dunster; men den lyste dock. Denne farlige man kände noga hvarje list, som förlänar den huslige förrädarer makt och inflytelse; han behöfde ej frukta, al! ett brutet sigill skulle förråda det svek, som framlade innehållet för hans öga, hvilket slutligen stadigt riktades på följande rader: Älskade, evigt älskade! Hvyar är ni i detta ögonblick? hvilka äro era tankar? äro de riktade på mig? Jag skrifver detta under nattens djupa tystnad. Jag tycker mig skåda er sjelf, då min hand far öfver detta papper. Jag tycker mig se, huru er blick följer dessa rader, och jag afundas dem att vara föremål för era mörka ögon. Tryck papperet ) Se Aftonbl, JM 1—8.