Aftonbladet – 14 januari 1847, sida 1

till era läppar. Känner ni den kyss, jag der lemnat? Gläd er; vi skola nu icke länge vara åtskilda. O, hvilken fröjd, när jag betänker, att jag nu snart får återse er. Ännu två dagar, på sin höjd tre, och vi skola råkas — är det icke så? Jag far nu bort att besöka min syster. Min adress bifogas här. Kom, kom, kom; jag Ingtar att återse er. Jag hade rätt, då jag yttrade: vinta och haf tålamod! wi skola ej behöfva vänta länge: innan årets slut är jag fri. Min onkel har haft en ny, ännu farligare attack. Jag ser spåren deraf i hans ansigte, 1 hans gång, i hela hans person och väsende. Enda hindret, som rest sig emellan oss, faller bort. Kan jag sörja deröfver? — sör a, när lifvet vid er hond strör rosor för mina fötter bortom den gamles graf? Och hvi skulle ålderdomen, som öfverlefvat alla passioner — hvi skulle ålderdomen med sin iskalla sträfhet och sina ömkliga fördomar, dem verlden icke kufvat, utan tvärtom upphöjt till en trosartikel — hvi skulle ålderdomen stå i vägen emellan två unga? Jag tycker, att era milda ögon för rebrå mig, hvad jag nu skrifver. Men banna mig icke, !ör det :ag på jorden ser allenast er. Ack! det skall blifva min lott att skänka er rikedom och rang -— att se milt eget hjertas hyllning bekräftad af hopen, som bugar sig, ej för statyen, utan för dess piedestal. O, hvilken njulning skall det icke blfva för mig att bevittna er hämd på de stolta! — ty i den målning af framtiden, jag gjort mig, ingå inga herdescener. Nej; jag ser er leda rådsförsam-! lingar, gäcka dårakna. Jag skall stå vid er si-) da, skall ledsaga er, steg för steg, då ni upp-! klättrar på ärans höjd, ty jag är ärelysten, William, det vet ni; och det icke mindre, för det jag älskar er; snarare derföre tiotusen gånger mer. Jag skulle icke önskat, att ni varit född: till makt och rang, ty hvad hade vi då att sträfva efter? hvartill skulle då alla mina pla