VV V Iskrimt ifrån dess bo. Han skyndade ut till räckligt fort, för att undkomma ormens spring men hans ärende, föremålet för hans spaning voro nu förgätna. Med ce:t barns flyktighet vändes nu alla hans tankar på den fiende, har framkallat. Den lystnad efter ro, som är mannen medfödd, som ger bonom tycke för jag!, och väcker både hos gossen och den äldre pacsion för att döda, väcktes hos honom; tanken på fara, strid och sinnesretelse skänkte Gabricl Varney ett sällssmt, feberaktigt nöje. Han ilade upp ur dälden, klef öfver parkens stängsel, som var nära derintil, och sprang in i skogen, der. unga trädtelningar, starka och grönskande, sköto upp öfver buskarna; — alt skära sig en käpp, alt åter ncdstiga i dälden, åter krypa in genom öppn ngen och söka efter de hämdgiriga ögonen, var lika hastigt gjordt, som tänkt, Den stackars ormen hade nöjd slunkit ned i sitt tillhåll, der han nu trodde sig vara trygg; kanske voro ungarne icke lingt borta: djurets ilska var en följd al modersinstinkten. Annu har han ju icke gjort dig något ondt, gosse; lemna honom i fred! Nej , den unge jägaren hade ej öra för klokhetens eller medlidandets ingifvelser. Som mörkret inuti trädet ej tillät honom att urskilja något från öppningen, der han stod, slog han blindvis omkring sig på marken cch på trädet, skrek och kbojtade, had ögonen åter lysa ram och ut! nanade dem. Om djuret uttömt sin vrede. vid det första fruktlösa springet, eller om fi.nlens oförväntade återkomst snarere förskrick Ce, an uppretade det, lomne vi it dem, som äro! vättre hemmastadde i natur. Ihis orisn att af-! söra; mn, i stället att sntega utmaningen och öka striden, r.nn ormen ut på sidan af cken, vära invid sin angripares fötter, och, då Iran om ul i dagsljuset. slingrade han sina gråa inglar genom gräset; men huns hväsning förådde henom ännu. Gabriel sprang ut genom ppningen och äslog till poltronen, under dut;