Rn RR nn a RR hittills hade förlorat henne ur sigte; hon passerade der förbi, och gick framåt genom en mörk Iend af toppade ekar. När hon hunnit tillräckligt långt bort, nedsteg gossen ifrån sitt gömställe, smög sig, tyst och varsam som en ind:an, i hennes spår, från träd till träd, alltid undangömd för hennes blick, alltid vaksam; han såg henne stanna i dälden och se sig omkring — slutligen gick hon ned i fördjupningen; han kröp då fram igenom ormbunkaina, nådde kanten af dälden och blickade dit ned — hon var försvunnen. Till sin öfverraskning fick han slutligen se en skymt af hennes klädning sticka rom ur ett ihåligt träd — bon kom med nedböjdt hufvud ut ur öppningen; nätt och jemt kunde han hnna att draga sig tillbaka genom ormbunkarna; skyndsamt passcrade hon förbi, samma väg bon kommit, tillbaka till slottet; då smög gos:en sig ned i dälden. Guys ek, vidt utbredd och vördnadsbjudande, med de nedre knöliga grenarna grönskande, men de öfre förtorkude — ett tecken, tt dess fall stundade — reste sig hög ur dupet, och kunde ses vida omkring uppöfver de räd, som stodo ofyanföre på den bättre marken, likasom ett stort n-mn stiger högre, när let utgår ur grafven. En märk och oregelbunden öppning lemnade inträde till det inre! uf cken — gossen kröp in och såg sig omkring — men ingenting blef han varse — något måte det dock vara. Morgonsol.ns strålar inrängde icke i håligheten; der var mörkt, com en källare, Långsamt kände han efter i varje springa — och ett Par uppskrämda natlrilar flögo ut. Men ej var det för att fånga järilar, som flickan kommit till Guys ek! — slutligen, då han misströstade om någon uppäckt, drog han sig tillbaka; då hörde han ett akta ljud nära bredvid sig, ett lågt, ilsket Jjud, ikt en hväsning; han såg sig tillbaka och blef! mörkret varse två brinnande ögon fästade på ps egna — det var en orm, som han upp-J.