leflssas utanför stugan, hvadan vittnet begaf sig di Toch fick genast höra att Johannes Pettersson ya skjuten, och på flere personers rop efter vittnet Iskyndade han fram, då några höllo på att afbryt: gärdesgårdsstakar, under yttrande att de skulle re solvera sig,. Uppmanande dem att iakttaga stillhet skyndade vittnet genast till det ställe der Johanne: Pettersson fanns liggande liflös. Under det den döde kroppen inbars i stugan möttes den anklagade, som på tillfrågan hvar han hade sin bössa, uppgaf der hafva blifvit honom fråntagen, men, sedan äfver han blifvit införd i stugan, sade han att bössan låg ute å vägen på det ställe der alla gärdesgårdssta karne funnos. Bössan anträffades också ute å vä gen, och i närheten deraf lågo en eller två gärdes gårdsstakar. Det antogs att den anklagade hade stått derstädes när skottet aflossades, och derifrår räknades omkring sjuttio steg till det ställe der Jo hannes Pettersson funnits liggande död. Med anledning dels af egen bekännelse, dels a hvad i vittnesmålen förekommit, dömdes Ander: Carlsson att mista lifvet genom halshuggning. Dette utslag är af Götha Hofrätt gilladt och Kongl. Maj: hemstäldt. — Förskingring af pantsatt gods. Extra vakt mästaren P. M. Rundberg hade hos kämnersrättens 4:a afdelning påstått, att källarmästaren A.F. Leul venmark, hos hvilken Rundberg skall år 4843, emo lån af 235 rdr rgs, låtit pantsätta några guldoch silfversaker, tillsammans i värde upptagna till 8 rdr, då Rundberg velat återlösa samma pantgods gifvit honom sådana undvikande svar, som väckte misstankar det panten blifvit förskingrad; hvarföre Rundberg yrkat att Leufvenmark måtte åläggas de pantsatta persedlarne yid kämnersrätten förevisa, samt om han det icke gitte, eller pantsättningen förnekade, till laga ansvar fällas, äfvensom förpligtas ersätta skadan och rättegångskostnaden. Häremot hade Leufyenmark anfört att han icke veterligen någonsin haft något med Rundberg att skaffa, men att afl. kammartjenaren Dozadori i lifstiden är 1843 för 25 rdr pantsatt hos Leufyenmark ifrågavarande persedlar, hvilka Dozadori jemväl i Sept. 1844 från Leufvenmark åter utlöst samt återbekommit; hvadan Leufyenmark yrkat käromålets ogillande samt att käranden måtte fällas till ansvar för obefogad rättegång och åläggas godtgöra kostnaderna i målet. Genom utslag d. 19 Maj 4845 utlät sig kämnersrätten, att enär Leufvenmark på sätt ofvan är nämndt erkänt sig hafva emottagit berörde effekter, samt L. inför domstolen vidgått, hvad han ock för ett i målet afhördt vittne berättat, att han efter det nämnde persedlar blifyit hos honom pantsatte erhållit underrättelse att desamma tillhörde Rundberg, för hvars räkning ifrågavarande pantlån blifvit af Dozadori verkstäldt, kämnersrätten, då Leufyenmark tillika uppgifvit att D. den upplånta summan återbetalt och panterna ur L:s vård återtagit, hvarom, sedan Dozadori numera aflidit, tillförlitlig upplysning icke kunde vinnas, ansåg sanna förhållandet härmed icke annorledes än genom edgång kunna utletas, hvyadan, med åberopande af 47: 30 R. B. Leufvenmark ålades att med ed sig värja ifrån tillmälet om pantsakernas förskingring, i hvilket afseende han hade att å dertill utsatt dag vid kämnersrätten sig infinna, samt med sjelf sin ed vita och betyga, att han till afl. Dozadori i lifstiden återställt ifrågavarande guldoch silfversaker, hvarefter och sedan sig visat om Leufvenmark denna ed gick eller icke, eller å den för edgången utsatta dag förfallolöst uteblef, i hvilket fall han ansåges hafva åt eden brustit, rätten ville vidare med målet laglikmätigt förfara. Leufvenmark anförde häremot besvär i Svea hofrätt; men hofrätten fastställde kämnersrättens bestut. Nu sökte Leufvenmark ändring hos Kongl. Maj:t; men K. M. förklarade sig icke finna skäl vara anfördt, föranledande till ändring i hofrättens utslag. Som källarmästaren Leufvenmark å den till värjemålsedens afläggande af kämnersrätten förelagda tid, d. 23 sist). September, förfallolöst uteblef, vardt han åt saken fälld; hvadan Leufyenmark, såsom förvunnen att icke hafva återställt något af det pantsatta godset, utan detsamma olofligen förskingrat, jemlikt 40 Kap. 7 S Handelsbalken och Kongl. förordningen d. 40 Juni 4844 fälldes att derföre böta fjerdedelen af ifrågavarande pantsakers värde med 44 rdr 40 sk. banko, eller i brist af tillgång till böter undergå 13 dagars fängelse vid vatten och bröd; hvarjemte Leufvenmark förpligtades att, med afdrag af pantskillingen, 146 rdr 39 sk., ersätta Rundberg pantgodsets värde med deröfver återstående 42 rdr 32 sk. banko, äfvensom rättegångskostnaden med 13 rdr 46 sk. banko. — Till jurymän i enkan Beurlings tryckfrihetsmål emot grosshandlaren Reimarus hafva i går blifvit valde, af käranden: hofrättsfiskalen Wretman, sterbhusnotarien B. W. Rundqvist, guldsmeden Lauren och skomakaren Samselius (utesluten af svaranden); if svaranden: grosshandlanderne A. Kretzman, N. Björnbeck, IL. Tyden och Å. Z. Roos (utesluten af äranden); af domstolen: V. auditören Blanche, stadsassören Montelius, skeppsklareraren Wallis, kongl. ekreteraren Johansson (utesluten af käranden) och nekanikus Gellertzen (utesluten af svaranden). — Två ynglingar, Per Fredr. Ekberg och Carl udvig Hultgren, den ene son af läderhandlarens ;skberg, den andre af svärdfejaren Hultgren, drunk ER RER NANNE itlills hade förlorat henne ur sistes hon nas