ge OO VV Mn han hånande skrattade åt honom. Plötsliger stannade ormen och reste upp hufvudet; hal jsen svällde af etter, tungan sköt ut, och åte; lyste trots ur de sm:ragdgröna ögonen. Ga bricl Varney kinde ingen fruktan; han stoc med sänkt arm och betraktade djuret med er artists tjusta och beundrande öga. Hade har i det ögonblicket haft pensel och stafflett, skulle ban släppt sitt vapen, för att afmåla ormen om han än varit lika gillig, som Sumatras huggorm. Synen inpräglade sig i hans minne, fös alt sedermera i en framtid ofta återgifvas i de fantastiska, sjukliga skapelserna af hans band. Men knappt et ögonblick fick hen tid att betraktla djuret; ormen sprang upp, men nedföll, tillntetg ord och kiossad af sin fiendes ofrivilliga slag. Då han vred sig i griset, hvilken glans; fingo icke hans färger — huru beh:gfulla voro icke de rörelser, hvartill smärtan tvinzade honom! Ännu en stund betraktade gossen honom, till dess hans öga var måltadt och grymheten återvände. Ett slag — ännu ett — ett tredje — och all d.urets skönhet är flyktad — oformligt och beiäckt af blodvar är dess vackra hufvud — stympade och åtskilda äro åren fina kroppins lälta ringlar, hvilka vid dess slinsringar hade glänst, fria och lediga, som poetens tankar i hans ver:er. Gossen trampade d urets darrande lemningar i stoftet, med en vild, djurik segerglädje, och återvände ännu en gång till det ibåliga trädet, för alt, ehuru han ansåg det nöstan fruktlöst, leta för sista gången. Och se — han fenn hvad han sökte! — Då han spanade efter ormen, hade antingen hans käpp elier hans fot råkat rubba ett mosslager i ett hörn; den matta ljusstrålen belyste nu, innan den inträdde i Låligheten, nigonting hvitt. — Han utträdde med et bref i handen, läste ut:nskrif en, stoppade brevet i barmen, och itervände lika förstulet, men fortare, än han sommit, till sin ader. A (Forts. följer.)