Aftonbladet – 13 januari 1847, sida 2

nn — — ?-X — -- —— — — — — Lr m— —r rara LJ allt utseende af apoplektisk natur. Huruvida det verkligen var så, eller om det blott var de mindre farliga anstötar, som härröra från en lindrig kongestion, förorsakad af vällenad och maklighet, var en råga, som väckte tvivelsmåj hos hans läkare — en just ieke särdeles skicklig man, ehuru han fade mycken vigt på formaliteter. Läkarne på landet voro icke då lika skicklige, b Idade och vitenskaplige min, som de nu allt mer och mer blifva. Sir Miles sjelf bortvisade så eft riryckligt och irigt minsta virk om en ogynnsam tolkning, att doktorn, om än icke af sin patient öfvartygad, dock gerna undvek att yttra en molsalt tanke. Det gifves vissa personer, som skuile afskeda sn läkare, om han sade dem sanningen; en ibland dessa var sir Mies. I hans karakter låg en hos stota personer icke ovanlig svaghet. Han fruktade :cke döden, men han bäfvade för den tanken, att andra skulle göra sig räkning på hans död. Tan älskade sin makt, eturu han utöfrade den med mildbet; han visste, att rikedom och rang örlora sitt anseende i samma mån, som de, hvilka deraf bero, kunna förutse tiden för deras öfverflyttning i andra bönder, Äfven var han rädd för de utläggn n3ar, som alltid göras, då någon hemsökes af dyl ha anstötar. Stackars sir Miles! ... en slagattack! hans förstånd måtte vara mycket skakadt — han bekände icke vid whisten i går a ton — hans minne är mycket försvagadt!b Delta är visst en ömklig svaghet; men hjeltar och statsmän hava ganska ofta gjort sig dert:il skyldiga; må man då icke döma den så strängt kos den stolta åldersm nnen. Han ålade läkaren att både inom huset och i granskapet yttra, att lörbernälta attacker varit helt lindriga och obetydliga. Läkaren gjorde så och blef allmänt trodd, ty sr Åil:s syntes efteråt lika rask och frisk, som förut. Blott tvenn2: personer lito deraf ieke rarra sig — Dalibard och Lucretia, Den förre bade, under