Aftonbladet – 13 januari 1847, sida 1

tyckte om, att sätta två sqvallerkäringar i hået på hvarandra. Men dessa sys:elsättningar voro förbi när Lucretia lemnade sitt rum. Från len stunden lemnad han henne icke ur sigte; och, då hon bad henom att på sina vanliga lofstunder komma till henne, antingen i trädgårlen vid solbergningen, eller i fönstersmygen i örmaket, der hon stundom satt på aftnarna, var han smidig, inställsam och smekande, som Cupido vid Psyches fötter, sedan hen förut reals med nymferna. Dessa tvenne besynnerliga naturer hade för hvarandra fattat den känslosamma förtrolighet, som stundom ses råda mellan en vacker gosse och en flicka, mycket äldre än han sjelf; men den inbördes dragningskraften hos dem var en dunkel instinkt om den likbet deras karakterer i många a!seenden ägde — lcopardungen Iekte utan frukta an med panterhonan. Före det midnattliga samtal, Olivier hade med sin son, hade Gabriel allt mer och mer närmat sig till Lucretia, såsom en allierad emot sin fader; ty för fadren hyste han känslor, hvilka, under ytan af den villig ste lydnad, förborgade hat och cfsky jemte en viss längtan efter bämd. Om unga Varney älskade på jorlen någon, utom sig sjelf, så var det Lueretia Claverng. Ifon hade byllat hans rådande beär, hvilka gingo ut på Yltre prål; hon hade kt den kläds sel, som framställde hans yttre j fördelaktigaste dager och gaf hans gestalt det piltoreska och artistiska utseende, hvi!ket han, under studiet af Tilians och van Dyks porirätLer, så innerligt önskat stg. Som hon var frikoslig i fråga om penn HNgar, fick han alltid af henne så mycket, att han kunde tillfredsställa sina små inall; men denn frikostighet blef Lill slut bennes egen skada, ty den hade gifvit näring åt hans naturliga smak för prål, hvilken derigenom blifvit ett hos honom inrotadt fel och vant honom att tillbakasitta allt för tillfredsstä!landet af denna sin böjelse. Hon be