Aftonbladet – 12 januari 1847, sida 1

har den allra grannaste färg — alldeles lagom — icke en enda nyans för mycket. Och här har sir Miles kammartjenare gått till prestgården, och den tjocke lakejen har pustande lunkat af till byn, och jag, som en trogen väktare, är på min post i borgen — alla för att speja efter rymmerskan., Hvem är det då, som frågat eter mig, kusin?, sade Lucretia, med fulla behaget af sitt sällsynta och fängslande småleende. Borgherten på Laughton är det, som frågar efter dig, o fröken! — riddaren af det Blödande Hjertat gör det kanske ännu mer — törs han tillstå det? Och med en hand, som darrade en smula, ej al kärlek — åtminstone plägade den alltid darra litet, innan madeiran smakades vid frukosten — lyfte han hennes till sina läppar. Åter igen grannlåter, ord, ord, ord — tomma ord! sade Lucretia och såg blygsamt ned på marken. Huru skall jag kunna öfvertyga dig om mir uppriktighet, såvida du icke tager mitt lif i pant, o Laughtons fagra mö? Mycket trött af att stå, drog Charley Vernor henne sakta ned på bänken och satte sig vi hennes sida. Lucretia höll ännu sina ögon fä stade på marken, och, då hon förblef tyst, in såg Vernon, i det han qväfde en gäspning, at han nödgades fortsätta. I Lucretias min och hållning låg ingenting just särdeles hotande. ,Vid min själl, tänkte han, jag tror, att ja; till sluts ändå måste taga arftagerskan; ju för det är gjordt, dess förr kan jag få komma till baka till Brook Street. Det är bra tidigt, min sköna kusin, sad han högt — ,bra tidigt, efter mindre än el vackas visit och blott fjorton eller femton tim mars beviljad vänskap och förtrolighet, att ypp mitt hjertas innersta tankar; men vi, lustig I bröder, söla aldrig, ej ens när det kommer a