Aftonbladet – 12 januari 1847, sida 1

ett par månaders anstånd; jag skall veta att värdigt uppskatta er grannlagenhet. — pMiss Clavering, svarade Vernon, med en anstrykning af familjen St. Johns stolthet, jag är förtviflad öfver, att ni ansett ett så högtidligt vädjande till min heder nödvändigt. Jag känner rätt väl era förhoppningar och min fattigdom. Tro mig, hellre vill jag försmäkta i ett fängelse, än rikta mig genom något tvång på era böjelser. Ni behöfver blott säga ett ord, och jag skall (såsom mig i egenskap af man och gentleman tillkommer) skydda er för hvarje möjlighet till missnöje hos sir Miles, derigenom att jag sjelf afböjer en ära, hvaraf jag sannerligen ej finner mig förtjent. ! Åck, jag har sårat er! sade Lucretia i len ton, under det hon vände sig bort, för att dölja glädjestrålen i sitt öga — -örlåt mig; och, till bevis derpå, låna mig er arm till min onkels rum. Snarare mod sir Miles gammalmodiga stelhet, än sin egen fria lätthet, bjöd Vernon, under en djup bugning, sin kusin armen, hvarpå de ställde sina steg till byggningen. Ej förr, än de kommit uppför trappan och redan befunno sig i galleriet, Vexlades några vidare ord dem emellan! Vernon vttrade då: men hvad är er önskan, miss Clavering? På hvilken fo! vill ni att jag skall gqvarstanna bhär? Vill ni tillåta mig att föreskrifva det? återtog Lucretia, och tvärstannade med väl låtsad förvirring, liksom hade hon plötsligt erinrat sig, det rättigheten att föreskri!va ger rättigheter (alt hoppas. . I vÅck, anse mig åtminstone som er slafb Ihviskade Vernon, under det hans öga hvilad på konturerna af den oförlikneliga halsen, son till en del var vänd emot honom, på ett sätt latt dess skönhet, föll bättre i ögat, hvarvid han ; medfödda peundran för könet verkligen gjord