Aftonbladet – 12 januari 1847, sida 1

böjning, som tycktes säga: anse det, såsom hade jag böjt knä för em — ungefär liksom en artig angripare med en rörelse af handen tyckes vilja säga: anse er hafva fått en pisksläng. Lucretia, som, med allt sitt förstånd, icke hade något sinne för skämt, studsade och. såg upp med en min af synbar öfverraskning. Jag förstår er icke, mr. Vernon, sade hon, med sträft allvar. Unna mig den smickrande öfvertygelsen, att åtminstone ni är förstådd,, återtog Charley Vernon, med orubblig trygghet. — Ni vill dröja med att betänka er, tills ni kommer till staden — det vill säga, till. dagen efter smekmånaden, då ni vaknar i den vackra maj? Innan Lucretia hann svara, såg hon den outtröttlige betjenten med formlig bållning nalkas; han. framförde det väntade budskapet, att sir Miles önskade tala med henne. Härtill svarade hon hastigt, att hon genast skulle infinna sig, och, när han åter hade försvunnit inom portalen, yttrade hon, med ett bemödande att vara uppriktig: Mr. Vernon, om jag missförstått era ord, hoppas jag dock ej missförstå er karakter. Ni kan icke vilja draga fördel af min tillgivenhet för min onkel och den passiva lydnad, jag är honom skyldig, för att tvinga mig. till eu st-c — hvars följder jag ännu icke fyllest bunnit öfverväga. Önskar ni verkligen, att mina känslor rådfrågas, att jag icke — förlåt mig ordet — skall anse mig uppoffrad åt min beskyddares familjestolthet och min friares fördel — — Min fröken! utropade Vernon, rodnande. Nöjd med den stickande verkan, hennes ord haft, fortfor Lucretia lugnt: — Om, med et ord, jag får äga min fria vilja i ett val, hvara min framtida lycka beror, så yrka för det när varande ingenting vidare al sir Miles — drö med era framställningar i ämnet. . Unna mi