Aftonbladet – 12 januari 1847, sida 1

LUCRETIA SIR EDWARD LYTTON BULWER. ) SjMainwaring hade redan bestyrt om sina sakers hemskickande till hans far; och, som han var en stark fotgängare, vandrade han nu genom parken, passerade dälden och det ihåliga trädet, som vanligtvis kallades Guys ek; samt ställde sin väg genom skog och fält, förgyllda af den mognade säden, till staden, i hvars medelpunkt hans flitigt sysselsatte, verksamme, vid valförrättningar nitiske faders fyrkantiga, solida och vördnadsbjudande boning låg. Lucretias öga. följde -denna gestalt, så skön som någonsin fängslat en flickas öga, tills den kom ur sigte; derpå utgick hon ur cedrarnes skugga till den mer öppa delen af trädgården, och hennes vanliga tankfulla lugn låg snart åter på hennes orörliga ansigle. På terrassen varseblef hon Vernon, som nyss hade lemmat sitt rum, der han alltid frukosterade allena: vårdslöst utsträckt på en bänk, låg han nu och solade sig. Likt alla, som lefvat för mycket, var Vernon på förmiddagen en helt annan menniska, än på eftermiddagen. Hans lifsandar, som kl. 3 på eftermiddagen framkallade en tempererad värma och, när ljusen spridde sitt sker öfver de muntra dryckesbröderna, stegrade den. na värma till glödhetta, voro på förmiddager matta och uttömda. Med ihåliga ögon oct dessa insjunkna, slappa kindmuskler, som för. råda Bacchi dyrkan, van att i dryckesgiller tömma sina tre buteljer, framtvingade nu Chariey Vernon på sina bleka läppar ett småleende ämnadt att vara lekande och fritt, då han mec någon möda steg upp och räckte tre finger å sin kusin. Hvar har ni hållit er gömd? har ni vari och snattat blomdoftet ifrån rosorna? — er h; 8 Ar Afltonbl. 24 4—7.