Aftonbladet – 12 januari 1847, sida 1

på att fria. Vid den ljufva Venus, vackra kusin, ni är retande skön! Sir Miles, er gode onkel, är sinnad att förlåta mig alla mina dirskaper och fel, med det enda vilkoret, att ni vill åtaga er att förbättra mig. Vill ni det, min täcka kusin? Ni ser mig här, sådan jag är. Jag är ingen syndare, förklädd till helgon! Min förmögenhet är bortslösad — min helsa icke stark; men det är ingenting obehagligt i att vara en ung enka. Jag är glad, när jag mår väl; godlynt till och med, när jag icke är vid helsa. Aldrig svek jag någons förtroende; kan ni anförtro er åt mig? Detta var ett långt tal, och Charley Vernon var rätt glad, att det var förbi. Det uppenbarade sig deruti en känsla af heder, som skulle kunnat röra till.och med ett hjerta, hvilket varit tillslutet för honom, och den uppriktiga sinnesrörelse, han sjelf erfor, hade lifvat hans ögon och färgat hans kinder. Oaktadt alla förströelsens härjningar, fanns dock i hans anletsdrag någonting intressant, i hans ton och åtbörder någonting manligt. Men Lucretia gaf endast akt på en del af hans bekännelse — hennes onkel hade gifvit sitt samtycke tillhans frieri. Detta varallt, hvad hon önskade veta och deremot sökte hon nu att värna sig. Er uppriktighet, mr. Vernon, sade hon undvikande hans blick, pförtjenar detsamma a! mig tillbaka. Jag kan ej låtsa att missförstå er; — men det är en fullkomlig öfverraskning — jag var ej beredd på detta. Unna mig besinningstid — jag måste betänka mig. Det är tråkigt att betänka sig på landet; de vore roligare för er att göra det i staden, mir sköna kusin. Jag skall vänta, då, tills jag kommer till sta den. Ack, ni gör mig till den lyckligaste, till de: tacksammaste bland menniskor,, ropade mi Vernon, i det han steg upp med en balf knä