Aftonbladet – 11 januari 1847, sida 2

mina afsigter.. Men klart och tydligt lät han mig förstå, att mina besök här äro förbi;n Yttrade han något ord, som syftade på mig — eller på mir Vernon? Ack, Lucretia! känner ni honom så föga — hans grannlagenhet, hans stolthet? Lucretia teg stilla och Mainwaring fortfor: Jag kände, att jag var afskedad; jag tog alsked af er onkel och kom hit för att säga eI farväl för slltid. Tyst, tyst! den tanken har ni ju slagit wi hågen! Ni återvänder till er far; kanhänds blir det så mycket bättre; det är blott ett upp: skjutet hopp, och i er frånvaro kan jag så myc: ket låttare insöfva alla misstankar, om några sådana exist era; men jag måste skrifva till er: vi måste korrespondera. William, älskade William! skrif ofta — skrif ömt; säg mig i hvarje bref, att Di älskar mig: — att ni älskar mig allena — att ni vill hafva tålamod och hoppas på framtiden. ,Dyra Lucretia! sade Maimwaring ömt och djupt. rörd af det bevekliga i hennes ållvarliga och bönfallande röst; men ni glömmer; brelväskan kommer alltid först i sir Miles händer; han skall igenkänna min stil, och åt hvem kan ni Ägar onto tro edrå egna bref? 7 svarade Lucretia nedslagen; en paus igt lyfte hon upp hulvudet och er fars hus ligger icke långt härAE icka, Ho mil — vi kunna ju Hilta på SV ställe, I ifandra ändan af parken, nära ini; SÅ tigen genom skogen, der jag kan lägga mina bref och finna edra.