att han knappt ett par gånger hann draga andan, svarade han med eftertryck i tonen: Min far, ni har läst i mitt hjerta. Jag har af Lucretia — ty hon förtrollar mig — blilvit öfvertalad att gifva akt på er — åtminstone då ni är hos sir Miles. Jag vet, att det är någonting som rör mr. Mainwaring. Sedan ni nu låtit mig veta era egna afsigter, skall jag vara er trogen — utan alt ni behöfver hota mig. Fadren såg skarpt på honom, och syntes tillfredsställd. Kom åtminstone ihåg, att din framtida lycka beror på din trohet: detta innefattar ingen hotelse — det är en förhoppningsfull tanka. Sof nu eller tänk vidare på saken Han släppte gardinen, som hans hand dragit åt sidan, och smög sig ut ur rummet Lika tyst, som han kommit. Gossen kunde ej längre sofva. Svek, ägolystnad och brottslig äregirighet arbetade i hans hbjerna. Bäflven tillbaka, månoch stjernstrålar! På denna gosses panna leka de demoner, som hade töljt fadrens steg till hans hvilobädd. Olivier Dalibard smög tillbaka till sitt eget rum, som låg nära derintill. Väggarne der voro beklädda med böcker af vetenskapligt innehåll, på flera olika språk. Månoch stjernstrålar, j älsken den lärdes midnattliga enslighet. Provengalen gick helt tyst till fönstret och blickade ut. Allt var lugnt; slumrande träd, glittrande bildhuggerisirater, gräsplanen förbleknad i månskenet och omgördlad af tunga, svarla skuggmassor. Hvarpå tänkte nu den lärde mannen? ej på det älskliga behaget at den scen, han hade för sitt öga, ej på framtidens hemligheter, som stjernorna kanske hviskade till hans själ. Dystert sväfvade hans minne i det förfiutnas stormiga, ohyggliga rymd, full af svek och brott; så många planer, anlagda med skoningslös illundighet, fulföljda med samvetslös djerfhet; och nu ändå allt, hvad han byggt upp,1ruiner, allt förstördt! — en ond