Aftonbladet – 9 januari 1847, sida 2

satt sig ned till spelet, hade Provengalen med det tålamod, som tillhörde hans karakter, vänlat att få höra något yttrande af sir Miles om det ämne, som, enligt hvad hans skarpsynta jga sade honom, nu sysselsatte baronetens tankar. Den gamle herrn hade visat tecken till oro och otålighet, som antydde att han hade något på hjertat. Han hade ofta, alltsedan systerdottern kom in i rummet, kastat sina blickar på henne; ett par gånger hade han harklat och hostat — hans vanliga inledning till något vigtigare meddelande; och Dalibard hade hört honom mumla för sig sjelf och tyckt sitt öra hafva uppfångat namnet Mainwaring. Baroneten hade också flera gånger varit på väg att tilltala sin sekreterare, men hade alltid låtit afbålla sig derifrån både af sin egen personliga stolthet och af sin stolthet öfver Lucretia. Det syntes honom under både hans egen och hennes värdighet att till en underordnad person yttra ens ett ord, som kunde röja forhågor eller tvifvel i fråga om arfvingen till Laughton. Olvier Dalibard bade lätt kunnat inleda baroneten på ämnet; om han så velat, hade han lätteligen kunnat fälla några ord, som kunnat ingifva misstanka och föranleda en fråga; men detta gick icke in i hans plan; han snarare undvek än sökte tillfälle att sjelf yttra sig, angående detta ämne; ty han visste, alt Lucretia, om hon kunde förmoda, att han, om än indirekt; förrådt henne för onkeln, genast skulle omtala hans egna framställningar till henne, hvaraf följden blefve hans afskedande; men, som han kände hennes förställningsgåfva och hennes inflytande öfver onkeln, fruktade han äfven å andra sidan, att ett enda ord af henne vore tillräckligt att undanrödja alla misstankar hos sir Miles, så sinnrikt de än blitvit honom bibringade och så grundade de än voro. Under hans skenbart lugna yta, var dock hela tiden hans själiverksamhet och hans passioner i full låga. ,Jaså, ert gamla drag nu igen — löparen!