Aftonbladet – 9 januari 1847, sida 1

ingen menniska kallar mig mr. Vernon; jag känner ej igen mig, när jag hör det namnet. opPassa på er tur, vi vänta allihop på er, skrek Ardworth. . Med undransvärdt behag sväfvade nu Charley Vernons med mästerkonst förfärdigade nankinspantalonger fram i den anbefallda turen. Ardworth satte nu lif i dansen, så att den blef alltför rask och bullersåm att tillåta mer än några få enstafviga ord, tilldess Vernon och hans moitie hunno ned till ändan: af det dansande sällskapet, då han, viftande med Lucretias solfjäder, åter började: Allvarsamt taladt, min kusin, ni måtte ibland ha bra ledsamt här? Nej, det har jag aldrig! svarade Lucretia. Hennes öga. hade ännu ingen enda gång hvilat på mr. Vernon. Hon märkte, att han sökte utforska henne. Men jag är viss på, att ni tycker om pomp och ståt. Ah, det gömmer sig nog ärelystnad under dessa vårdslösa lockar,, sade mr. Vernon, med sin obesvärade, förtjusande näsvishet. Lucretia ryckte på axlarna. Men, om jag vore ärelysten, hvilket fält för min ärelystnad skulle jag väl kunna finna i London ?) Detsamma som Alexander — makt och välde, min kusin. Ni glömmer, alt jag icke är en man. Han allena kan hoppas att vinna makt och välde, Det är någonting att vara en minister Pitt eller också en guvernör Warren Hastingss. Mr, Vernon stod med stirrande öga. Var det dumhet, eller hvad? En qvinna har ett, välde, mer obestridt, än vår frejdade, ministers, och skoningslösare, än guvernör Hastings.n i Ah, förlåt mig, mr. Vernon — Charles, om ni behagar., Lucretias panna mörknade.