Aftonbladet – 9 januari 1847, sida 1

sta ljud ifrån. pianot skyndat till Lueretia och med gravitetisk artighet bjudit upp henne till första dansen. Vid den tiden, ehuru det icke är så länge sedan, blygdes ungherrarne icke för att dansa, att dansa väl; man såg då intet trögt och sömnigt. spatserande i kadriljen; man dansade med behag, med uppmärksamhet och konst, i den fina och eleganta verldens kretsar; man danr sade fritt och. otvunget, när man var bland glada menniskör. Såsom man torde vänta, Var Vernon. aftonens mest beundrade dansör; men han tänkte föga på den uppmärksamhet, han nu till slut väckte: hela den skarpsinnighet, som hans. erfarenhet al lifvet kunnat gifva honom till ersättning för en ganska vårdslösad uppfostran, inskränkt till det lilla, som man i Eton pluggat uti honom, använde han nu, för att dechiffrera sin sköna moities karakter och vinnainsteg i hennes hjerta, Jag undrar, att ni icke låter Sir Miles taga er med sig på en tur till London, min kusin, i fall ni tillåter mig att kalla er så. Ni borde ha blifvit. presenterad., Jag önskar icke att fara till London ännu. vÄnnu!, återtog Mr. Vernon, med den tidens något fadda galanteri; skönheten, till och med en sådan, -som er, har föga tid att förlora. Händerna i kors! händerna i kors! ropade Mr. Ardworth. Ja, fortfor Mr. Vernon, så snart en paus tillät honom tala, det är en visa, prinsen plägar sjunga, och som någon sensibel gammaldags herre satt ihop, der det heter: Plocka dina rosor, medan du kan, Ty tiden flyr undan så hastigt. Ni har tagit lärdomen i akt, mr. Vernon, skulle jag tro.n Säg kusin, eller Charles — Charley, om ni tycker — så göra de fleste af mina vänner