Aftonbladet – 8 januari 1847, sida 3

TE RDS drig hört någonting om mr. Vernon, utom att han ej skulle blifva arfvinge till Laughton — ban hade ingen jord, ingen valröst inom deras greskap — han var för dem utan all vigt. Dessa rödletta flickor, ehuruväl någongång en eller annan af dem kastade en förstulen, beundrande blick på den ovanligt eleganta figuren, egnade honom likväl icke det qvinliga deltagende, han var van att ingifva. De kände af instink!, alt han icke kunde vara någonting för dem, eller de för honom — han var ju blott en Londonsprält, icke hälften så vacker som de och de herrarne af deras bekanta. Med ett småleende öfver sin egen madvetna svaghet, sväljde Vernon denna lilla förödmjukelse för bans tåfänga, och vände-s na blickar åt dörren, i väntan på Lucretias inträde; tyY allt sedan samtal. t med onkeln, erfor han vid hennes åsyn det nya och okbe krifliga intresse, som gerna insmyger sig 1 ens bröst, när en person, som förut varit en blott likgiltig bekantskap, helt oförmodadt visar sig i den förklarande glorien af ens Möjligtvis bli:vande äkta hälft Åndtligen öppnades dörren och Lucretia inträdde. Mr. Vernon sänkte sin bok och betraktade henne med en uppmärksamhet, hvaruti på en gång både tvilvel cch beundran blandade sig. Lucretia Clavering var lång till växten — längre än det kläder ett fruntimmer att vara; men i hennes växt fanns dock ingenting hvarken obehagligt eller manligt — aldrig fanns en figur, som bältre tjenade till modell för en bildhuggare. Den tidens klädsel, så osmaklig vi nu anse den, var för henne, åtminstone på det hela taget, icke ofördelaktig. Det korta lifvet gaf mera ledighet åt hennes majestätiska växt; och draperingens klassiska tunnhet förrådde de väl proportionerade formerna och de utsökt fina konturerna. Den tiden vill: bruket, alt frunlimren hade armarna bara nästan ända upp till axeln, och TLucretias VOro lika felfria til form, som blindande med sin alabasterhvita färg; den granna halsen, de sluttande skuldrorna, den fasta, fina, men rundade bröstbildnirger, allt skulle förtjust e; mindre konstnären än sensualisten, Lyckligtvis Var enda felet i hennes former icke på afstånd syn