Aftonbladet – 8 januari 1847, sida 3

krng i rummet — betraktade än med nyfiket öga taflorna på väggen, stannade emellanåt vid whistbordet och följde sp let med en nybegynnares deltagande — kastade sg ibland på en ottoman och försökte locka till sig Dach eller Ponto, dock förgäfves, emedan båda hundarne abkydde honom; men, oaktadt all denna rörlighet, skulie den, som gjort sig möda att närmare gifva akt på honom, lätt hafva märkt, alt hans skarpa, klara, oroliga öga, under de långa, illpariga ögonlocken, kastade förstulna blickar hufvudsakligast på de tre personer, dem han mest sällan nalkades, nemligen hans fader, Mainwaring och mr. Vernon. Denne cednare bade satt sig för sig sjelf, i en vrå vid en af plastrarne till hvallbågen, som gick tvärs ö ver rummet, så alt han på sätt och vis dominerade begge adelningarna. Med det vårdslösa behag, scm syntes oskiljaktg gt ifrån hvar e ställning eller rörelse af hans person, lutad emot ryggen af en bland de stora sammetsklädda länsto!arne, med en bok i handen, som dock, sann ngen alt söga, var uppoch nedvänd, men i läsningen bvaraf han syntes alide:es fördjupad, hörde han å ena sdan det muntra skrattet omkring Ardworth, eller upp ångade emellanåt ifrin andra sidan sakta frammumlade utrop af de allvarsamma whistspelarne: — hvarföre stack ni inte rutern med trum, min fru ?) — Bevara mig, sir, det var högsta hjertern, jag hadel Både skrattet och utropen hade samma verkan: de väckte hos honom hvad man den tiden kallade spleem; ty det förra återkallade minnet af hans egen sorglösa och glads ungdom, hvaraf den mekaniska glädje, som nu för tiden visade sig hos honom, var blott cr gäckande gengångare; de sednare åter föreföll honom om en satir, en parodi på hans egen öfverdådiga, passionerade, men stumma spelyra hvarunder han med vänligt smileende min borttappat tusental, utan att förråda minsta tecker tll den häf tighet, som här bröt ut vid förluster af en enda shilling. Dessutom hade Vernor blifvit så van vid framgång i salongerna, vid att betyda något i sällskap med qvickhufvyuder och furstar, att han nu, för första gången, : denna lendtiga cirkel, erfor en känsla af obetydenbet. Deste frod ge landtjunkare hade al