handenvarande, dels att vilja uppdraga och vårda det ur det gamlas grund uppspirade nya fröet, hvars utveckling och tillvext alltid med nödvändighet blifver det gamlas undergång, så måste mellan begge dessa alltid vara girid. Der kan således i en stat, hvarest ännu en gnista politiskt lif glimrar, aldrig saknas opposition — den kan icke saknas inom något andligt gebit — just derföre att de antydda motsatta elementerna oupphörligt måste råka i konflikt. Begge äro nu visserligen opposita sinsemellan, ehuru man vanligen sätter kämparne för den nya tiden under denna kategori; emellertid inlyser genast häraf det falska i den väl icke så ovanliga åsigten, att oppositionen i en stat alltid måste vara opposition mot regeringen (så att ju mer regeringen lutar åt oppositionens sida, ju mer skulle också denna afstanna), en åsigt, hvilken synes oss ega sin grund deri, att förhållandet vanligast så är. Blir nu i en konstitutionel stat (om andra kan här ej gerna vara frågan), förhållandet så lyckligt, att regeringen ställer sig på oppositionens sida, att den sålunda gripen och genomträngd af de nya ideer, hvilka tiden bär i sitt sköte — och hvarje tid föder sådana — sjelf sätter sig i spetsen för deras förverkligande, så inses utan svårighet, huru derigenom det motsatta partiet måste mer förlamas i sin verksamhet; liksom det i motsatta, mera vanliga fallet fordras oppositionens hela energi och vaksamhet att hålla sig uppe — och detta skulle väl ändock icke lyckas, om der icke funnes en mäktigare ande i tiden än den menskliga. Med Konung Oscars tillträde till regeringen väntade man på goda skäl, att förhållandet i förberörde hänseende skulle blifva ett sådant, som vi ofvan för vår del benämnt det lyckliga; och vi tro ännu icke, att förhållandet i sig sjelft är annorlunda. Det är naturligt, att i samma mån enthusiasmen, hvarmed man helsade den nya tiden, var obegränsad, i samma mån skulle fordringarne på densamma vara stora. Att några af dessa redan äro uppfyllda, är lika obestridligt, som att många ännu höra till pia desideria. Att utröna hvilka dessa sednare ro, och i hvad mån man eger hopp. alt se dem irverkligade in framtid — detta, så synes Oss, har på sednaste tiden utgjort föremålet för Aftc nblad:ets Brcf till landsörtenn. Med den mening vi ega om oppositionen, vill det förekomma oss, som vore en sådan undersökning icke blott tillständig, utan en oeftergiflig pligt. Under närvarande förhåtlanden kau det rent motsatta partiet icke just hafva någonting emot en sådan granskning; vi tro, att det gläder sig i tysthet och hoppas deraf en liten högeromvändning; men i oppositionens egna leder har en och annan häjt sin röst mot landsortsbrefyven. Främst biand dessa räkna vi Dagligt AlIehanda och Najaden. Anledningen till missnöjet med brefven synes oss egentligen ligga i en skef uppfattning af deras egentliga ändamål, hvilket nämnde tidningar ansett vara opposition mot regeringen; man har straxt ansett Aftonbladet hafva rangerat regeringen i motpartiets leder. Vi hafva ofvan antydt vår uppfattning af ändamålet med den i landsortsbrefyen företagna undersökningen; men det är klart, att sjelfva arten af en sådan undersökning, för så vida den skall vara cpartisk, måste blifva något närgången. Ben måste å ena sidan göra rättvisa åt de redan fyllda förhoppningarne, och å andra icke blunda för hvad konseqyvensen fordrar, och konseqvensen är en ganska kinkig utransakare. Aftonbladets bref hafya, som Oss synes, gjort beggedera; och sedan vi genomgått dem alla i sin helhet, kunna vi ingalunda instämma med Allehanda och Najaden, hvarken då de önskat ett längre stillati, andr, eller då de tala om opposilicn Mot regeringen; vi vilja icke ens vidröra de lumpna beskyllningarne för inkonseqvens, haltlösket, fronderi c. För vår del anse vi tiden icke blott nu, och just nup, utan till och med alltid vara inne för en vaksam opposition, att hafva ögonen öppna icke blott åt höger, utan äfven åt venster, så att hvarken vän eller ovän blir obemärkt, seh vitro till och med;-att, om pressen icko förut tagit sig cn och annan blund, skulle det nu yppade missförståndet bröderne emellan aldrig hafva uppkommit. För öfrigt kalla vi lika litet Aftonbladets bref för en egentlig opposition mot regeringen, som vi kunna sätta Allehandas eller Najadens uppträdande mot Aftonbladet under denna kategori. Om nemligen en person tror sig ega anledning att göra en vän uppmärksam på de fordringar, man eger rätt att på honom göra och verkligen också gör, i följd af den ställning, i hvilken besagde vän sig befinner, så bör väl den uppmärksammande (venia verbo) icke derföre strax anses uppföra sig fiendtligt. Och när Allehanda och Najaden sjelfve medgifvit: den förre, att Aftonbladet har rätt i många fall: len sednare, att Aftonbladets så kallade opposition i grunden har skäl för sig, så kunna vi icke rångå, att, hvad Allehanda beträffar, allmänheten ger rätt alt af detsamma fordra en lika ärlig och estämd förklaring öfver egentliga orsaken till dess bopposition met Aftonbladet i afseende på landsrtsbrefvet, som Aftonbladet afgifvit öfver orsaken ill dess opposition mot regeringen; och vi hafva ÖRE nn