sens tidningar, Gillrays karrikatyrer, bokhanlelns sednaste nyheter och annat dylikt, som kunde gifva ämne åt konversationen. Rundt omkring dessa bord voro de grupperade, som: innu icke på annat håll funnit någon förströelse för aftonen; två, tre blyga, unga prestmän, församlingens läkare, fyra eller fem landtjunkare, som i hög grad intresserade sig för politikens. men aldrig drömde om någonting så orimligt, som z:tt hålla en tidning, och hvilka nu slogo under sig ella blad, de kunde öfverkomma, samt började sin läsning med den hjeltemodiga föresatsen att taga med sig allting, från första annonsen inda till boktryckarens namn. Uti en af dessa grupper hade Mainwaring blygsamt tasit plats. I den andra afdelningen kastade ljuskronan, som hängde i det hvälfda taket, sitt trefliga sken på ett stort nedanför stående rundt bord, hvaruppå det tunga teköket af massivt silfver, med dess vanliga tillbehör, glänste. Jemte de luftiga, genomskinliga, in infinitum skurna skifverna af franska semlor, saknades icke heller de mera substantiella, men numers förvista godsakerna, bestående i kakor — russinoch anis-, Yorkshireoch saffrans--— alla vittnande om hushållerskans skickliga hand och gästernas goda matsmältning. Rundt omkring detta bord suto, i fullt prat, flickorna och fruarna, jemte några få af de djerfvare ungherrarne, som trodde sig kunna roa de sköna. Värman i rummet var så stor, ehuru: det var afton, att man öppnat de öre fönsterrutorna och dragit gardinerna åt sidan, så att juliqvällens månsken svagt kämpade med ljusskimret innanför. Vid detta bord var det miss Claverings obestridliga pl:gt att presidera; men detta var en artighet; hvartill hon sällan nedlät sig. Icke less mindre hade hon sitt eget sätt att göra les honneurs i onkelns hus, och hvilket icke saknade ett visst behag: — hon gick nemligen från den ene till den andre, vexlade ett par vänliga ord, tillsåg att hvarje parti roade sig. med sitt välbekanta tidsfördrit, och satte sig slutligen helt stilla ned, för att språka med nåson, som, till följe af sin värdighet eller ålder, syntes minst bry sig om de öfriga eller af dem mest: försummades; sådant var hennes vanliga och väl omtyckta sält att visa uppmärksamhet