— Om det förestående biskopsvalet i Wexiö läses i ett bref i ÖOstgötha Korrespondenten följande: Alla underrättelser från Wexiö stift sammanstämma deri, att den lifligaste rörelse råder bland. de högärevördige och vällärde, med afseende på det förestående biskopsvalet. Denna rörelse började, så tillsägandes, redan vid Tegnårs likkista; ty knappt hade de andelige fäderne hunnit smälta begrafnings-konfekten, förrän de inbjödos till ett ståtligt gästabud hos ordensbiskopen i survivance dr Heurlin. Med hr biskopens kända, muntra lynne, gåfva att spendera och traktera samt fyndighet på utvägar i alla lifvets skiften är det icke osannolikt, att det lyckats honom att ingjuta tröst i de herdelöse fädernes bekymrade hjertan, och att mången lemnat herr biskopens gästfria bord och rykande bålar med klarare insigt i hvad Guds ära och församlingens bästa fordrar, i afseende på valet af en efterträdare åt den aflidne. Det tages allmänt för afgjordt, att biskop Heurlin får många röster och kommer på förslaget, och en liten oskyldig prestplan att bredvid honom sätta tvenne så beskaffade kandidater, att konungen omöjligen skulle kunna nämna någon al dem, tros dernere i stiftet med säkerhet leda till det lyckliga resultat, att herr Heurlin får uppslå sitt nomad-tjell vid Östrabo, till dess Gud kallar biskop Faxe hädan och de många i Lunds stift inpraltisorado emåländningar kalla herr Heurlin dit på färden till någon fetare lägenhet i Westerås eller Upsala. Man börjar dock temligen allmänt här i Hufvudstaden hysa den öfvertygelsen, att konung Oscar ingalunda låter sig snärja af något småländskt prestnät, utan ämnar utöfva sitt kungliga prerogatif fritt och dgbehindradt, såsom det anstår n konstitutionell monark. Om smålandspresterne emot honom försöka hvad presterskapet i Abo, enigt hvad man nyss läst i tidningarne, försökte emot Gustaf III, så torde de få långa näsor, under ifliga applådissemanger af hela landet. De goda ännen i Småland bedraga sig storligen och äro högst illa underrättade om ställningar och förhålanden, i fall de tro, hvad som med mycken omorg utsprides i stiftet, att herr Heurlin ännu är en nan, som förmår uträtta mäktiga ting. Hans krelit på högsta ort är ingen, ty der värderas numera cke brukbarheter af sådant slag, som han; deras: yllene tid tog slut den 8 Mars 1844. Det är här emligen allmänt kändt i de mera underrättade kretarne, på hvad sätt det tillgick, då biskop Heurlin itträdde ur statsrådet; att han nemligen först da