Aftonbladet – 8 januari 1847, sida 1

I —— — —— — — — -— —-—— rr var närvarande. Det drömmande melankoliska väsende, som gerna plägar åtfölja kärleken, helst när den ej har goda utsigter för sig, var icke synligt på ytan af denna starka natur. Lucretia, väl en gång öfvertygad, att Mainwaring besvarade hennes kärlek, satte med lugn och beslutsamhet sin förtröstan på framtiden; och hennes vanliga föreställning slöt sig lik en klar och jemn hafsyta öfver alla de strömningar, som mötte hvarandra och forsade på djupet. Men Sir Miles började besinna, att Lucretia nu var i den ålder, då qvinnan helt naturligt tänker på kärlek och giftermål, hvarföre han ånvo, och lifligare än förr, omfattade en plan, som förut oredigt föresvälfvat hans tankar. nemligen att förena de åtskilda grenarna af hans ätt genom ett giftermål emellan den sista manliga Vernon och arftagerskan till grenen St. Johu. Sir Miles hade ofta haft tillfälle att se och lära känna Vernon; han hade varit närvarande vid hans dop, ehuru han vägrat blifva hans gudfader, för att icke väcka obehöriga förhoppningar; han hade besökt honom i Elon och dervid gifvit honom frikostiga handpenningar: han hade åtföljt honom till hans station, när han gick in vid prinsens regemente; han hade ofta kommit i beröring med honom. sedan Vernon, vid fadrens död, tagit afsked och börjat briljera i främsta leden af hufvudstadens eleganter; han bade gifvit honom råd, samt till och med lånat honom penningar. Vernons vana vid slöseri, hans tycke för Törströelser, om icke utsvälningar, hade visserligen styrkt den gamle baroneten i hans tanka, att Laughton lupe mindre fara i en qvinnas hand, om egendomen med nödiga inskränkningar öfverlemnades till hennes förfogande, än om den tillfölle en slöIsare, van vid en kolossal och mångfaldig Ivyx: och för alt göra honom rällvisa, böre vi tillägga, att, så länge Vernon fortgick på sin utsväfvande bana, hade baroneten alltid skvacsa