Aftonbladet – 8 januari 1847, sida 1

trigens och komplottens lifliga spel, och son Shakspeare måhända haft för asigt att skildr: i Jagos bofstycke, hade nu till den grad blifvi henne en vana, att hon sannolikt aldrig kunna blifva en i grunden god och ädel karakter. Mer genom ett lyckligt och passande äktenskaj skulle hennes ärelystnad lått en lämplig afle dare, och hennes aldrig hvilande verksamhets. drift funnit qvinnans naturliga fält i sympatie: för andra. Hjertat, en gång öppnadt för mil dare känslor, uppvekas efterhand; småningon och henne sjelf omedvetet skulle utbytet a kärlek och umgänget med ett rättskaffens och ädelt sinne (ty dygden är ej allenast skön, der är äfven smittsam) hafva yttrat sin förädlande och helgande inflytelse. Lyckligare hade va rit, om hennes val fallit på en mer upphöjc och befallande natur. Men kanske var de just sjelfva det mjuka och finkänsliga i Main warings karakter, hvars svaghet uppvägdes a hans onekligt stora talanger, — kanske var d2 just dessa egenskaper som behagade henne, ge nom sjelfva kontrasten med hennes egen stark: säl och despoliska vila. Att Sir Miles kunnat vara blind för de ilskandes sympati, nedsätter mindre hans skarp sinnighet, än det kan synas; ty sjelfva den o betänksamhet, hvarmed Lucretia så ifrigt sökt Mainwarings sällskap under hans vistelse pi Laughton, antog ett sken af uppriktighet. Si Miles visste, att hans systerdotter hade mer är vanlig bildning och många kunskaper, hvarfört hon, liksom han sjelf, i en öfverlägsen ung mans samtal naturligtvis måste finna ett slags veder. qvickelse från det ledsamma uti att nödgas hör: grannarnes vanliga pladder; och, Om någon gån: ett tvifvelsmål, en farliåga, uppstått hos honom och gjort honom mer ömtålig, än han ville er känna, för Vernons yttrande, så hade de för svunnit, då han märkte, att Lucretia aldrig syn tes det ringaste mer tankfull, när Mainwarin;