Aftonbladet – 8 januari 1847, sida 1

eget — alt i sin lärare se sin slaf — att förakta eller ömka den, hon först had: betraktat med vördnad. Med denna blotta förståndets stolthet parade sig äfven den hos hennes kön; hon hade uppnått de år, då qvinnan är nyfiken att få lära känna och pröfva sin makt. Alt uppelda Dalibards begär eller ärelystnad var henne en lätt sak; men alt röra hans hjerta — detta marmorhierta, — det var en henne värdig uppgift, som måste göra henne ett visst nöje. Märkvärdigt nog, lyckades hon. Passionen sällade sig till den farliga och talangfulla mannens egennyttiga förhoppningar, och spelet emellan dem antog nu en förskräckande karakter; ty, om Dalibard icke förmådde intränga i alla vinklar och vrår af sin lär unges invecklade natur, var äfven hon Jångt ifrån att ännu hafva genomskådat den svarta, gapande afgrundon i hans själv Ej af hennes kärlek. — denna vågade han knappast hoppas, — utan af hennes. oerfarenhet, hennes låjänga, hennes passioner väntade han sig segern öfver hennes säl och hennes öde, Och så beslutsam, så illundig, så samvetslös var denne man, som var van att anslå alla det stormiga lifvets finaste strängar, att, oaktadt det högdragna småleende, hvarmed Lucretia slutligen afhörde och förkastade hans frieri, fruktade han dock icke för den slutliga utgången, — då oförmodadt alla hans planer korsades — alla hans listiga anläggningar plötsligen afbrötos genom en händelse, som han ieke hade förutsett: uppträdandet af en rival, den lågande och nästan renande kärlek. hon, för någon tid frigjord irån alla de demoner; han uppkallat, hade med en ung flickas öppna hjerta och varma böjelse fattat för Mainwaring. Här var nu den stora vändpunkten i Lucrelias Lif och öde. Förståndets hiertlösa beräkningar hade blifvit så sammanvälda med hennes natur; den böjelse för att uppgöra planer, som söker sitt nöje i in