Aftonbladet – 8 januari 1847, sida 1

eller känsla bibringade henne — en fallen engels farliga stolthet — och wpphöjde snart förnuftet till en gudomlighet. Allt, hvad som endast hörde till själens uppodling, tjuste och fängslade henne; men, verksam och praktisk i sjelfva sina drömmerier, grubblade hon blott på planer, intriger och listiga anslag, samt 10g för sig sjelf i stolt triumf öfver sin egen illfundighet och djerfhet. Den verldsliga vishetens första regel lärer oss att beherrska vårt sinne: verldslig vishet var det, som gjorde den förut så häftiga flickan lugn, saktmodig och foglig. Sir Miles glädde sig åt en förändring, som befriade Lucretias yttre karakter ifrån dess värsta fläck; när ålderdomens krämpor började infinna sig, suckade han väl stundom, då han betänkte, att det stolta och majestätiska i hennes väsende var förenadt med en så ringa grad af ömhet; men, när han höll hennes fel och förtjenster emot hvarandra, var han dock på det hela nöjd. Om Provencalen gjort sig mer än vanlig möda med sin unga lärjunge, var dock denna möda icke alldeles oegennyttig. Fan hade sina egna afsigter, då han försänkte hennes själ i det djupa förderf, som besmittar förståndet, när det blifvit utbildadt till förakt för det goda, på bekostnad af hjertats bältre känslor. Han afvaktade den ålder. då passionerna mogna, och beredde sig att plocka den frukt, han genom sin vård sökt bringa till mognad. TI ett missledt menniskohjerta ligger alltid en olycksalig åtrå efter det förbjudna. Denna åtrå kände äfven Lucretia — hennes studier :gåfvo näring deråt, hennes tankar sysselsatte sig oaflåtligt dermed. Med sitt köns vanliga skarpsinnighet upptäckte hon snart lärarens hemliga syfte. Hon bäfvade icke för faran. Stolt öfver sin sjellbeherrskning, blef det henne snarar2 en triumf att till svaghet kunna förleda detta öfverlägsna förstånd, som hade upplyst hennes