—— den lilla sjön vid andra ändan af parken, dit han anlände, just som dess jemna yta glimmaje i solens sista strålar. När han nalkades, såg han fisken stimma på: den klara vattensp-geln; trollsländan fladdrade i luften; det på slag liggande gräset vid hans fötter gaf ifrån sig en blandad doft af tim an och klöfver; svanen låg liksom slumrande. på vågen; kämplingen och bofinken sjöngo ännu från de närliggande: trädgruppern2, och det med honung lastade biet flög surrande, med tunga vingar, hem till sin kupa; allt rundt omkring framtedde en: bild af den outsägliga fridfullhet, natufen tillhviskar dem, hvilkas hjertan äro stämda för hennes toner; allt var egnadt att ljuft insöfva, men ej att nedslå sinnet; idel bilder, dyrbara för den vid verldstojet utledsna menniskan, för den lugna och ensliga ålderdomens betraktelser, för skaldens barnaålder och älskarens ungdom. Men Mainwarings steg vero tunga, hans panna omtöcknad; sjelfva naturen var denna afton stum för honom. Vid vattenbrynet stod en ensam metare, som nu, sedan han slutat för atonen, helt sakta höll på att taga sönder sitt metspö, under det han hvisslade melodien till en af Isok Waltons sånger. Mainwaring steg fram till fiskaren och lade sin hand på hans axel. Har du gjort god fångst, Ardworth?) Åh ja: ett par stora mörtar på flugan, och en gäddsnipa på Iefvande bete — en baddare! — se bara! Hon låg der borta i vassen; jag såg hennes gröna rygg och fick henne att nappa. En gudomlig afton! Jag undrar just, att inte du följde mitt exempel och stal dig undan ifrån ett sällskap, der ingeadera af oss finner sig särdeles hemmastadd, hit till naturens grunskande bankett, der åtminstone ingen sitler nedanför saltkaret. Fåglarne äro en äldre familj, än herrarne St. John; men de hålla inte sin stamtafla för näsan på oss, Mainwaring.