Aftonbladet – 5 januari 1847, sida 1

VV .kungen består nog mig tak öfver hufvud. Men hvad gör det? Jag kan ändå icke lefya öfver två? eller:ctre år på sim höjd, och kan således endast vänta, att den gamle hedersmannen sir Miles skall öfverlefva mig. Vid trettiotre åre ålder har jag gjort ända både på förmögenhet och helsa; Laughton kunde ej gifva mig mycket? nöjes på gäldstugan blir pinan kort. Slutet af visan blir den, alt jag icke är för äktenskapets sura miner! Han smålog härvid och bytte om ställning. Solen Var bergad; skymningen förbi, månen uppsteg i full glåös ur en tät Tänd af bokar-och ekar; dess strålar föllo i all Sin klarhet på drömrmarens ansigte, och detta ansigte syntes då ännu blekarey dess förtidiga förfall föll ännu mer i ögonen Vid detta stilla, melankoliska sken — alla riäiner vinna ; månljuset. Detta var en ädlare ruin, än de, som målare sätta på duken — en ruin, ej af sten och tegel, utan af menniska oth ande; ruinen af en man, åldrad i förtid; ej krökt af sorg och mödor, utan börtfrätt och utnött af småaktiga nöjer och Impa sinnesretningar — småaktiga och lumpna, men hvar dag, hvar stand, hvart ögonblick arbetande på silt verk. likt gnömernå i jordens innanmäte. Måbända iågot al stundens och scenens allvar påtvingade sig detta eljest så föga eftörtänkande sinne, ty Vernon reste sig med matt förelse och mumlade: Min stackars mor hoppades af mig någonting bättre. I-alla fall är det väl, att jag slasit Mary ur hågen. IHvarföre skulle det finnas någon, som begråter mig? Bättre alt jag dör, som jag lefvat, med småleendet på läpparna. Adine ; NNK; Imedlertid, då vi Måste följa Bvär och en ut de hufvadpersoner, vi presenterat för läsaen, under loppet af denna för allas framtida ;de mer eller mindre vigtiga afton, återvände vig nu fil Mainwaring och ledsage honom til