Aftonbladet – 4 januari 1847, sida 3

uppspira visserligen nya väckelser, nya syften, nya förhoppningar, och kärl ken, som först slagit rot i passionen, fortfar att skjuta friska telningar. Men bedrag er icke sjelf; emellan cr och Mainwaring ges ingen sådan likstämmighet. Hvad ni kallar hans godhet, skall ni framdeles förakta som svaghet; och hvad i sjelfva verket utgör er själskraft, skall hah snart, alltför snart, jafsky såsom någonting oqvinligt och förhatlligt., — Håll upp! ropade Lucretia, darrande. Håll upp! Om han det gör, så är det er, era lärdomar, er gitiga inflytelse ag bar att tacka för hans hat. Nej, Lucretia! — fröet låg redan kos er. Förmår väl någon odling aftvinga jorden, hvad som är emot dess natur att bära? Jag skall rensa bort ogräset; jag skall förvandla mig sjelf. Barn, jag trotsar er att göra det!, sade läraren, med ett småleende, som gaf hans ansigte samma ultryck, hans son hade gifvit det på sin teckning. Jag har varnat er, och jag har nu gjort min skyldighet. Dermed bugade hen sig, lemnade henne, och var snart vid sir Miles St. Johrs sida. Några ögonblick derefter inträdde baronetcn och hans bibliotekarie i huset och satte sig ned vid schackbordet. Men under de samtal, vi nyss meddelat, få vi icke tro, att sir Miles sjelf hade varit så helt och hållet upptagen af den sinliga njutning, den odödliga Raleigh skänkt Europa, att han derför glömde sin gäst och slägting. Ja så, Charley Vernon, det är nu icke på modet att röka i Lunnon (så uttalade sir Miles ordet, enligt de i hans ungdom rådande begreppen om reglorna för språkets välljud, hvilka vid denna tid ännu i finare kretsar bibehöllo sig). Nej, sir. Mcn vi kunne trösta oss med, att många andra ovanor frodas hos oss. Det tviflar jag ej På; Man säger, att de, som tillhöra prinsens umgänge, lefva friskt undan.