Aftonbladet – 4 januari 1847, sida 2

styrka, somhärrörde från en tidig, nära nog ynglingaåldern tillhörig symmetri i formerna och musklernas utveckling. Ansigtet hade dock mycket af qvinlig skönhet, det långa håret räckte ned till axlarna, men icke lockigt, utan rakt, och var fint och glänsande, som en flickas, till fårgen ljusbrunt, något stötande i rödt, hvilken färg sällan förändrar sig vid den tid, när barndomen börjar öfvergå till ynglingaåldern; hans hy var bländande fin och skär. Icke dess mindre låg i lippens bildning någonting så hårdt, i pannans hvälfning någonting så djerft, ehuru icke öppet, att det flickaktiga i hyn, till och med i formerna, icke på det hela taget, kunde lemna något intryck af qvinlighet. Hans af fadren ärfda skarpsinnighet och förstånd voro i detta ögonblick stämplade på hans ansigte; men dess uttryck röjde äfven mycket al den ironi och elakhet han hade gifvit sin karrikatur. Sjelfva t;ckningen var märkirdigt klar och bestämd, förrådde stora konstnärsanlag, och utfördes med en snabbhet och ledighet, som vittnade om öfning. Plötsligt vände fadren sig om; lika hastigt gömde då gossen sitt plån i västen, och det mörka uttrycket i hans ansigte klarnade till ett skyggt småleende, när hans öga mötte Dalibards. Fadren vinkade åt gossen, som då skyndsamt närmade sig. Gabrielv, hviskade fransmannen på sitt modersmål, hvar äro de nu? Gossen pekade tyst på ett af cederträden. Dalibard funderade ett ögonblick, gick sedan långsamt utför trappan och ställde helt tyst sin väg i det mjuka gräset bort till trädet. De:s grenar hängde lågt ned och utbredde sig vidt Omkring stammen, hvarföre han icke förr, än han kommit på ett par stegs afstånd ifrån trädet, kunde se de två personer, som sutto på en bänk under det mörkgröna löfhvalfvet. Han stannade då och betraktade dem. Den ene var en ung man, hvars enkla kläd