Aftonbladet – 4 januari 1847, sida 2

veta att skydda mig för en så ringa fara. Vi kunna vänta — min onkel är gammal — hans lefnadsvanor tillåta honom ej att göra sig räkning på någon betydligt längre ålder — han har redan haft svåra sjukdomsattacker. Viäro: unga, bäste Mainwaring: hvad är ett år eller två för dem, som hoppas? Mainwarings blick mörknade och en obehaglig kyla for igenom hans ådror. Jluru kunde denna unga varelse, sin onkels fjäsade älskling, till hvilken han hyste så stort förtroende, hon som en gång skulie blifva hans ålderdoms tröst och stöd, hon som en gång vid hans graf skulle fälla sorgens uppriktigaste tårar, huru kunde hon så kallt väga möjligheterna af hans frånfille och på samma gång peka på altaret och grafven? . . Dalibards annalkande besparade honom bryderist alt svara på denna fråga. Mer än en half timma Trånvarande, sade den lärde på sitt modersmål, med ett småleende, i det han drog upp sitt ur och höll det för hennes ögon; menar ni icke att alla skola sakna er? Menar ni, att icke er onkel långt före detta frågat efter sin täcka nitce? Kom och ställ honom tillfreds Vid dessa ord bjöd han sin arm åt Lucretia. Hon tvekade ett ögonblick, vände sig sedan till Mainwaring och räckte honom handen, hvilken han tryckte, ehuru icke alldeles med en älskares värma; och, då hon med Dalibard gick tillbaka till terrassen, ställde den unge mannen långsamt sina steg åt motsatt håll, passerade genom en grind och, på en spång öfver grafven, in i parken, der han riktade sin kosa till en sjö, som glittrade nedanför på något afstånd, till hälften undangömd i lunder af vördnadsvärda träd, som nu prunkade i sommarens rika skrud. Dalibard och Lucretia återvände mellertid till stora huset; under vägen yttrade den förre till. sin discipel: