Aftonbladet – 4 januari 1847, sida 1

emedan han ansåg detta stå i harmoni med hans bukoliska förvandling; en gammal rapphönshund låg slumrande vid hans fötter; en liten pudel, också bedagad, vankade helt makligt omkring i granskapet af hans stol och nosade med helt gravitetisk min efter några strödda skorpbitar, som man kastat ut, för alt narra honom att taga sig motion, men hvilka hittills hade undgålt hans uppmärksamhet. Halft sittande, halft liggande bakut på balustraden, ett stycke från baroneten, men dock så nära, alt han kunde språka med honom, sträckte sig en man i sina bästa år, med ett omisskänneligt utseende af högsta elegans och finaste ton. M: r Vernon var en gäst i rån London: och Londonsmannen, klubbarnes, dineernas och aftonnöjenas man, van vid middagspromenader på Bond Street och att tillbringa nätterna i sällskap med prinsen af Wales, var stämplad lika mycket at den sorgfälliga vårdslösheten i sin klädsel och, det nätta uttrycket i sina fina drag, som af den liknöjda ennui, hvilken karakteriserade både hans ansigte och hans bållning, i hvilka man tyckte sig läsa att han kände medlidande mod sig sjelf, för det han låtit narra sig ut på landet. Men vi skulle gifva en felaktig föreställning om m:r Ve non, om vi med orden liknöjd ennui ämnade måla den modernare affektationens försoffade dåsighet; ty det var ick2 det slags ennui, som förekommer hos den, för hvilken ennui är någonting vanligt; det var snarare den bekymmerslösa nedstämdhet; som fyller den sinnliga retningens mellanstunder. Den tiden var ordet blase ännu okändt; man hade då icke ännu hunnit till känslan al ö:vermättnad. Det låg et slags bacchanalisk yra 1 det Lif, som fördes af dessa modets koryfcer, bland hvilka m:r Vernon icke var den minst utmärkte: det var en tid för skarpa dryckeslag, för högt spel, lustiga -tanklösa, tidsfördr:f; upptåg och