Aftonbladet – 30 december 1846, sida 2

mera sceniskt fulländande verk. Teaterns uppoffringar härvid — n. b. om sådana egt rum — äro vi öfvertygade med tiden skola blifva fullt ersatte, i den mån den inhemska dramatiken hinner att mogna till verklig sjelfkännedom. Ar de fyra svenska historiska originalpjeserna, som i år blifvit uppförde, vittnar obestridligt hr Blanches Engeolbreckt och hans Dalkarlar jemnförelsevis om den största sccniska kännedom, men han har äfven ganska länge arbetat för teatern och blifvit hemmastadd ej mindre med dess resurser, än dess fordringar. De öfriga trenne äro mera beslägtade med något för teatern främmande element. Erik den 14:de är mindre dramatiskt, än lyriskt; i Dackefejd:n har författaren synbarligen gjort afseende företrädesvis på den historiska kostymen och mindre på det sceniska lifvet, och i Kungs!ena-färden hafva vi ännu en tredje nyans, af en viss främmande egenskap för skådbanan, nemligen en öfvervägande anstrykning af det episka lugnet. Utom en enda tablå, den neml. i kapellet i Kungslena, som är rik på dramatisk styrka och lefvande effekt, skulle man nästan kunna göra sig den föreställning, att arbetet till och med vore bearbetadt efter utkastet eller uppränningen till ett epos. Om detta äfven kan anses som ett fel, eller till och med är det, emedan stycket derigenom icke förmår att med spändt och ständigt lifvadt intresse fästa publikens uppmärksamhet, så bestrida vi icke derföre dess många öfriga förtjensler; och det har obestridligen sådana, såväl i ett vackert språk, som äfven i en jemn och lagom hållning samt flera intagande kontraster och sköna poetiska partier. Man-ser till och med detta stycke med nöje, ja! med verkligt intresse, ehuru intresset eger detta lugna behag, som aldrig kan förmå sig till något stormande bifall, utan envist bibehåller den der harmonien, som man brnkar kalla för jemvigt i sinnets rörelser. Man erinrar sig ur historien, hurusom riksmarsken Torkel Knutson, derigenom att han ej hyllade och gillade alla prestoch munkkastens orimliga pretentioner, småningom framkallade förföljelser och hämndeplaner emot sig, och hvarigenom han slutligen föll ett offer för intrigen och sin konungs svaghet, på samma gång som hans dotter, gilt med hertig Waldemar, blef förskjuten af denne. Detta thema har förf. laggt till grund för sitt arbete. Ehuru pjesen icke i något afseende kan anses såsom ett agregat af blott historiska tablåer, utan utvecklar sig med en vacker blommas stilla färgglans ur ett eget inneboende lif, måste man dock anmärka, att sista akten, ehuru historiskt trogen, icke så helt och hållet sluter sig till det föregående. Blickar man igenom stycket från dess början, väntar man sig visserligen samma katastrof, som nu inträffar, men utvecklande sig ur de motiver, som innebäras dels uti munkarnes någon gång mystiska samtal, dels ock i den orsak, hvarföre Brunke lemnar radbandet åt Sigurd Ralfsson och som slutligen äfven ligger uti Adelheids samtal med Matts Kettelmundsson;. åter igen om man betraktar ämnet från sista akten, så synes denna i och för sig sjelf nästan utgöra ett fristående helt, emedan den icke hvilar på de sednast passerade här ofvan antydda biomständigheter. Det är också svårt att inse hvarföre stycket blifvit kalladt för Kungslena-färden, och icke snarare Torkel Knutsson. Dessa anmärkningar oaktadt, äro vi öfvertygade om att åskådarne voro ganska tillfredsställda med sin afton, och att stycket ännu bör kunna gifva många goda hus, såsom förtjent af publikens deltagande och uppmuntran. Om icke författaren knutit en ny lager kring sin panna, så har visserligen icke den äldre. förlorat något af sina friska blad genom denna produkt. Det finnes föröfrigt många kransar, utom lagrens, som kunna belöna en författare för hans värf inom den sköna litteraturens verld. Såsom en färgrik, behagligt doftande blomma, vuxen på svensk grund och under. svensk himmel, skall Kungslena-färden altid prydande sluta sig till hv Per Sparres förut ådagalagda författareskap. Hvad aktionen: beträffar är emot den egentligen ingenting att anmärka, tvertom syntes hvar och en, med redan känd förmåga, hafva uppfattat betydelsen af sina roller, och utförde dem med emsamble. Fru Bjortisberg såsom hertiginnan Kristina, Waldemars gemål och Thorkel Knutssons dotter i första giftet, spelade med all den värma rollen tillät, och med all den sanning, som man är vana att finna hos henne. Fru Kinmarson såsom Matts Kettilmundssons hustru ägde flera lyckliga ögonblick; Hr Almlöf var, såsom Torkel Knutson, ganska väl maskerad, och iakttog allt det lugn och all den måtta, som marskens år och ställning påkallade. Hr Dahlqvist, såsom Brunke, var särdeles lycklig i det enda parti der han var i tillfälle visa någon större talang eller i kapell-scenen uti fjerde akten. Hr Sundb:rg, såsom Sigurd Ralfsson, fästade ett fördelaktigt intresse vid sin roll och Ir Svensson var icke mindre lycklig i sitt spel såsom slottsfogde. Herr Uddman, såsom Nils Hyide, fyllde sin plats ganska väl, och hans fylliga, klangfulla organ gaf ett ökadt värde åt biskopens roll. Om de öfriga är icke synnerligt att säga, utom det, att hvar och en med ganska mycken sanning återgaf de historiskt bekanta karakterefne. —— BOKHANDELS-BULLETIN. ra ÅA