Aftonbladet – 29 december 1846, sida 2

Då jag uppvisade adresskortet, skiftade hon hastigt färg. — Kan man få se rummen? frågade jag. — Ack, min mamma är ej hemma, genmälte hon, och en blyg teinte af rödt darrade en sekund på kinden. — Din mamma är borta, och du kan e visa mig rummen? — Det gör jag gerna, men mamma skullc så gerna sjelf ha velat tala med, herrn. Jag än säker, att om herra kände mamma, skulle herrr hyra rummen. — Hon kan ej vara en bättre förespråkerska än du. Låt oss bese dem. Hon införde mig i ett litet snyggt och trefligt, men tarfligt rum. — Blott ett rum, observerade jag. Jag an nonserad: om tvenne. — Vi hava blott detta enda; och hon såg dervid på mig med en så bedjande, så orolig frågande blick, att :ag förstod huru gerna hor loch hennes mor önskade att få rummet uthyrdt i — Jag behöfver två rum, min lilla vän; jag Ikan omöjligt hjelpa mig med mindre, I Det intryck, mitt bestämda svar gjorde, vi sade sig i kindernas snabba öfverg gång till nä stan snöhvit blekhet. Inkomsten af detta rum lutgjorde helt säkert en väsendtlig del af hvac de behöfde för sitt uppehälle. — Hvar är din mamma? sporde jag. .— Ute med lite arbete, och ia sigt att skaft: sig nytt, ty vi ha så ledsamt då vi cj äg arbete. — Än din pappa då? tillade jag med del tagande,