Aftonbladet – 29 december 1846, sida 2

— Men... återtog jag ännu en gång. — Inga tal, min herre. Summa summarum: rummen äro vackra, förbannadt vackra ... och utsigten sedan... Jag titade ut och en krogdörr låg midt framör mig. — En itörbannadt vacker rörelse, det der, fortsatte originalupplagan; der är lif och lefverne der, skall jag säga herrn, ett förbannadt roligt lif. Nåå, herrn tar rummen? — Ne;, jag tackar! jag kan ej ha den förmånen. Som mannen nu pustade ett ögonblick, begagnade jag tillfället att säga ett ord. — Men efter herrn älskar dessa rum så högt, hvarföre bebor herrn dem då icke sjelf? — I min fars rum vill jag ej lefva — i dem vill jig dö; när jag känner den sista stunden nalkas, skall man få bära in mig hit. Jag gick.