Aftonbladet – 29 december 1846, sida 1

adress, ej ert namn, stod för öfrigt utsatt i biljetten. — Min adress och milt namn är alldeles ett och detsamma. Huset JV 56 och jag Petter Johan Albom är precist enahanda. Tomt som tomt. Men låtom 0ss bese rummen. Vackra rum, rigtigt förbannadt vackra rum. Vi inträdde. Rummen voro små och något ruskiga. Taket var nedrökt, gollvet grått, tapeterna trasiga. — Förbannadt vackra rum, repeterade han sig sell som ett repeterur. — Dessa rum, anmärkte jag. äro icke reparerade på många år. — Reparera mig här, och reparera mig der. svarade min lefvande porterbutelj: icke på 42 år, herre, har någon fått förändra här så mycket som en flugfläck en gång. Dessa rum har varit min fars, och som rummen voro, då han dog, förbliftva de tills jag dör. Skulle jäg; som älskade min far så förbannadt, skulle jag ändra något här — det vore förbhannadt. — Men.. — Denna fläcken, min herre. är ett dyrbart minne efter hans peruk, hvilken han alltid brukade upphänga just på denna spik. Och dessa här siffrorna — berrn scr siffror här — äro rilade af hans cgen hand. Han hade sin hufvudbok bär, skall jag säga, ÅA, det var en förbannadt klok gubbe, min far. Hålet här på tapeten är gjordt af hans egenhändiga fot, ja, just det! al hans egenhändiga stö!fvel till och med. Och detta skulle jag förändra? Ah, då känner herrn ej mig, Petter Johan Ålbom. som hela Stockholm känrer.