Aftonbladet – 29 december 1846, sida 1

Förtjust och intagen i en fru, som hade sin man oupphörligt på läpparne och hvars moderskärlek afgudade den tioåriga engelns talang, var jag på vägen att lemna henne, med löfte att återkomma, i den händelse jag ej erhöll uågra rum, som föllo mig mera i :ycket; då i detsamma en sidodörr öppnades och — engeln kem inrusande. Engeln var blek, engeln var uppnäst, engeln sprang i nedkippade skor, med smutsiga a papiljotter i håret: en i sanning, täck upplaga af himmelrikets skönheter. Att engeln var en hungrig engel, syntes af den smörgås, af en ball kakas storlek, som hon med glupande ifver förtärde. En förbannadt vacker engel, tänkte jag, och gick. Nästa adresskort vägledde mig långst upp på Norrlandsgatan. Här möttes jag al en man, undersätsig och. bastant, med långt mörkt hår, yiviga polisonger och en haka — orakad sen sista söndagen, Klädd i en lång grön paletå, såg han ul som en engelsk porterbryg sgare, om icke till och med som en porterbutelj, förstås likväl i kolossala dimensioner. — Det visste jag, sade monmnen, sedan jag tillkännagifvit mitt ärende; herrn kunde ej annat, än fästa ascende på min biljett. Jag är Jen human ran, mycket human, förbannadt human män. Man känner mig i hela Steckholm. — Det är väl möjligt; men för mig är min herre likväl alldeles obekant; och endast er