Aftonbladet – 29 december 1846, sida 1

att finnen på hennes näsa lyste med en ovanlig glans. — Ni kan aldrig tro min herre, hvad det är roligt, alt vara mor åt en talang. — Och vara gilt med en kännare. — Ni har rätt. Min Lilla engel, skall jag säga herrn, har nu bållit på med skapelsen af Muzard en hel månad, och hon är ännu ej fyllda tio år? hvad tycks om det? Min man.... — Skapelsen al Muzard? — Ah! så hetter han, Muzard, ja! Herrn känner väl honom, han, som var så stor, att sjelfva Paganini var ingenting emot honom. — Ack ja, så är det: Paganini behöde ändock en sträng på violen, då, om jag ej missminner mig, den der Muzard ej lärer behöft någon. — Precist han. ja! af hvilken vi nu hafva våra prägtiga höstkonserter i trädgårdsföreningens lokal. — Alldeles det. Och med hans skapelse har er tioåriga engel hållit på med en hel månad. — Hvad stort skall bli, skall börjas i tid, säger. min man. — Hvad krokigt skall bli, skall böjas i tid, kunde han också säga. — Talangerna, likasom annat folk, ha alltid det värsta väglaget i portgången; men det är förvånande med hbyilken fermite.... oo Hon går på... i portlidret, Det ir ganska förvånande. — Ack ja! — Går hon på som hon börjat, kan det ej slå felt, att hon icke med tiden kommer att alldeles hänföra sin pappa och sin mamma.