Aftonbladet – 28 december 1846, sida 3

PROFESSOR GEIJERS YTTRANDE I SVENSKA AKADEMIEN RÖRANDE TEGNER. Posttidningen för den 25 dennes upptager i sin redogörelse för Svenska Akademiens högtidsdag, bland annat ett yttrande af hr professor Geijer såsom Akademiens direktör, hvilket bär stämpeln af samma snille och originalitet, som gifva ett eget behag åt nästan alla denne författares skrifter: Det är med känslan af en stor och oersättlig förlust, som vi i detta ögonblick här samlas. Denna känsla uppfyller så alla hjertan, att jag ej ens behöfver nämna dess anledning. Låtom oss tala med hvarandra om vår gemensamma sorg! Denna betraktelse må vara värdig den, åt hvilken den egnas. Det hörer till sorgens väsende att ej vilja släppa sitt föremål. Sjelf vet hon ej af att detta föremål förvandlar sig under hennes händer. Detta sker blott småningom, och är Tidens verk; hvarföre han ock gäller såsom den bästa tröstare. Detta är sannt, ehuru i annan mening, än den, hvari lättsinnigheten låter sig tröstas. Den verkliga sorgen, som lefver i sitt Töremål, skjuter ifrån sig all den tröst, som kunde hemtas af glömskan. Denna sorg lefver af sitt eget minne. Men minnet, som är hennes smärta, blir tillika hennes tröst. Kännare af menniskohjertat veta det väl. — De veta, huru motbjudande förströelsen är för det sörjande hjertat. De fördjupa sig derföre tvärtom med det samma i betraktelsen af det älskade föremålet. Sådant är let verkliga, det sanna deltagandet; och under dess milda inflytelse framgår ur sorgens egen natt det örklarade, det saliga minnet, som sjelft än en trötens Engel. Vid stora allmänna förluster behöfver detta delagande ej framkallas. Det kommer sjelfmant. Ockåa är det vid sådana tillfällen, som den sanna orgen bäst visar hela sin förädlande förmåga. Vore dess föremål verkligen det förgängliga, hvar unnes då tröst, om ej i glömskans och förströelernas flod? Men det är ej så. — Den sanna sorsen är födslosmärtan af det evigas uppgång i sjäen. Väl är den älskade vännen med tusen fibrer ästad vid det sörjande hjertat, och alla dessa fiber blöda, då sammanvarons ljufva lycka så plötsigt afbrytes; — men egentligen aflägsnar sig blott öremålet för att träda framför oss, uppöfver oss, i genskap af en blid. ledande skyddsengel; och i den uimmelska luft, hvari han höjer sig, framlyser först ians sanna ovanskliga natur. Det visar sig att han iu först är och verkligen lefver sitt rätta lif, höljd fyer jordlifvets qvalm och töcken i evig ether, en och ung — att allt hvad han på jorden verkat, u framträder i sitt rätta ljus, nu lyser i sin sanna kepnad. Det är det lif, som de odödlige lefva; och — vöstom oss dermed! — detta lif är deras eget, inalunda något lån, någon gåfva af oss. Det är ienom sin egen lifskraft, som det öfverlefyer de ;rgängliga slägten, och ur dess skära, himmelska us flöda välsignande ro, lugn och salighet i de ödligas bröst. Jag har sökt framkalla den sinnesstämning, i vilken stora gemensamma förluster förvandla sig stora och sköna minnen. Det är endast i sådan innesstämning, som det egnar oss att nalkas Tegrs graf. Vid den sörja med oss Sveriges söner och döttar — sörjer i stum smärta den Nordiska naturen, vars Eolsharpa han var — sörjer den nya verlden ned den gamla, ty hans rykte, en blåögd Genius red strömmande hår, flög vidt omkring och förikte på längre afstånd, än någon Nordens son före onom, sina glänsande vingar. Hans lyra var full f dessa himmelska toner, om hvilka Pindarus, ans själsförvandt, i Hellas söng före honom, att a a TT