Aftonbladet – 28 december 1846, sida 3

le, en gång anslagna, odödligt klinga öfver hafver och landen. Hvarföre då klaga? — Och likväl tager det återväckta, nu ensliga ungdomsminnet ut sin rätt, och vill ej låta hämmas rösten af sin smärta. Jag minnes dig uti vår morgons stunder. I täflan gick vår stig mot fjellets topp. Vi skydde ej för djupets brant derunder, Och klippans höjd ej stäfjade vårt lopp. Förgäfvyes dimman steg ur dalens grunder Omiåteligt som rymden var vårt höpp. Ett haf af ljus sig för vår blick utbredde Vårt öga drack: vår själ i ljus tillbedde. Jag minnes dig uti vår middagstimma. Tillsammans stodo vi på Wenerns strand, Dess haf i Solens brand vi sågo glimma, Och vän trohjertadt tryckte vännens hand. Förtröstansfullt vår längtan ville simma Utöfver vågor blå till fjerran land. Nu utan dig jag står på öde stranden Och du har ensam gått till fjerran landen. Jag minnes dig i aftonskuggans susning Af höga björkar vid den stilla sjö. Vi sågo aftonrodnans sista ljusning Fly öfver topparna på skogig ö. Men våra hjertan slogo med förtjusning Der sol gick upp att ej i natten dö. Nu sjunker den. Det nattas i mitt sinne. Snart minnets månsken herrskar blott derinne. Jag minnes dig i hemska andestunden På ättekullens spets. — Oss omgaf natt, Och Vinterns snödok vidt omkring i runden. Hafsbränningarnes vilda fragga spratt I skyhög harm bortöfver klippegrunden. Utöfver skogen Nattens Drottning satt Och såg i stjernehimmelns norrskenskrans Omtumla vålnader i krigisk dans. Der blef den fosterbrödra-ed besvuren Som oss förenat fast på skilda spår. Du gått förut. — Men nordiska naturen, Men hvarje blomma af dess sköna vår, Men hvarje flägt på sommarns vingar buren, Men aftonrådnans. skimmer, daggens tår, De tala än för många slägters sinne Om Vårt — om nordens största sångarminne. Efter inledningstalets slut fortfor Direktören: Saknaden, som här i sången sökt sitt uttryck, ar redan framkallat minnesblommor i alla delar f fäderneslandet. Jemväl till Akademiens högtid afva dylika blifvit hemburna, och Akademien har imnit en bland dem röja den värma för ämnet, en harmoni i bilder och språk, att Hon ansett en böra fästas i den minneskrans, som Hon i dag edlägger på den oförgätl st ESPEN